Ryssen Kommer?

Vem vet, i morgon kanske ryssen kommer?

Alla vet givetvis att det inte är sant. Men tanken anses trevlig att leka med i denna yttersta av tider då rallarsvingar mot oliktänkande på osociala medier ersatt den för svensken tidigare accepterade konflikthanteringsmetoden, en knuten näve i byxfickan.
Vill man skoja till det, och vem vill inte det mitt i all dysterhet, kan vi säga att extrapolera in absurdum har blivit det nya svarta.

Vad man däremot vet är bland annat följande. Exempelvis att hr Putin från dag ett som postsovjetisk ledare andats missnöje med imperiets sönderfall. Det är för övrigt ungefär vad man förvänta sig av en gammal ligist och tjekist av hans kaliber, den som har tillbringat hela sitt yrkesliv med att försvara staten och dess politiska system blir knappast nöjd när allt sopas bort.

Därav följer den naturliga konklusionen att hr Putin kommer göra vad som krävs för att återupprätta det han kan. Det minsta han begär är sannolikt områden som han med viss nöd kan beteckna som mer ryska i någon mening, kulturellt och språkligt.
Eftersom han inte är tappad bakom en vagn undviker han givetvis konflikt med dem som har en större puffra än han själv, det naturliga valet faller rimligtvis på Ukraina.

Att annekteringen av Krim och det senare fullskaliga angreppet mot Ukraina är ett flagrant brott mot Budapestuppgörelsen från 1994 väljer Putin att bortse ifrån, i den ryska statsledningens realpolitiska världsåskådning gäller internationella uppgörelser så länge det gagnar dem själva.
Man kan för övrigt ställa sig en relevant fråga i sammanhanget. I vilken värld anses det som helt självklart och rätt att Ryssland inte skulle ha några maktpolitiska ambitioner alls? Är det rimligt att ryssen just nu bara ska lägga sig ner på rygg och blotta strupen i underkastelse? Om svaret är ja, vad har man för argument för det svaret?

För den som äger någon form av sund tankeverksamhet som inte är helt förblindad av värdegrundstrams och genus uppenbarar sig kanske ett ljus?
Ryssland har medvetet valt Ukraina av en anledning, anledningen stavades att det fanns åtminstone en rimlig chans att lyckas. Frågan är bara vad Putin betraktar som framgång?

En sak är säker, de flesta kan inte svara på den frågan. Om någon utanför Putins innersta krets känner till svaret håller de tyst om saken.
Det kan vara så enkelt att man vill behålla områdena Putin betraktar som ryska, i huvudsak de som man håller idag. Att hålla det för sant och visst är ingenting som jag vill svära på.

Men att ryssen anfaller Sverige med marktrupp inom en överskådlig framtid är givetvis helt och totalt uteslutet. Putin och hans anhang är för närvarande upptagna med att mala ner ryska minoritetsfolk i Ukraina, vinner de ska relativt stora landområden ockuperas.
Men vad viktigare är, Sverige har aldrig varit en del av det Sovjetiska imperiet, därom kan vi vara helt eniga. Sverige ingår inte i Putins febriga dröm om ett Sovjetunionen 2.0.

Det enda egentliga hotet som föreligger är det som riktas mot Gotland, mumsbiten som  Ryssland suktar efter för kontroll över Östersjön.
Tittar man nyktert på saken är det så enkelt att Putins gossar inte över hövan utmärkt sig för sina luftlandsättningsoperationer i Ukraina, inte heller har markoperationerna gett ett lysande resultat. Hur ryssen klarar av kombinerade luftlandsättningar och operationer över öppet hav kan vi givetvis bara spekulera över, men resultaten i Ukraina bör göra Putin pessimistisk.
Det är åtminstone ett faktum att Gotland med relativ lätthet kan rustas upp för att ordentligt kunna bita ifrån sig om försök att angripa ön genomförs.

Vad de flesta inte tycks förstå är att dagens Ryssland inte är samma sak som den historiska Warszawapakten. Om det varit den som varit i farten funnes det rejäl anledning till oro. Som det är nu räcker det gott och väl med att Sverige gör ett rejält omtag och växlar upp förmågan till självförsvar och hjälp till våra närmaste grannar i regionen. Nato kan vi vara utan, istället kan vi låta den organisationen bli beroende av oss.
En sak är säker, ryssen kommer inte i morgon och vår säkerhetspolitik ska säkerställa att han inte finner det mödan värt i övermorgon heller!