Inga Rimliga Skäl

Det finns givetvis inga rimliga skäl för att rösta i sommarens EU-val.

Slutsatsen bygger på omständigheterna som ligger för handen. Den som röstar på något av de etablerade partierna, samt nykomligen Folkilskan, kommer nämligen bara få mer EU och till slut stå där med Sverige som (i bästa fall) en delstat i Nationen Europa.
Den som röstar på Swexitörer kan inte rimligtvis räkna med att någon av oss får chansen att söndra organisationen inifrån, man har lyckats skrämma flertalet röstberättigade med att ett Sverige utan EU kommer gå under i eld och rök.

Sålunda, trots att jag därmed riskerar att gräva min egen grav, det bästa kan faktiskt vara att inte delta i spektaklet alls. Att vända ryggen till blir en markering i sig. Vore svenkarnas ryggrader gjorda av annat än lera och halm skulle det kunna vara möjligt och resultatet borde rimligtvis ge höga vederbörande en minnesbeta som hette duga.

Problemet med ”demokrati” av den omfattningen som vi sysslar med idag är att den snarare resulterar i kollektivets diktatur än särskilt demokratiska beslut. Besluten manglas till den minsta gemensamma nämnaren hellre än att bli bra, politiken griper in i alla aspekter av våra liv istället för handla om väsentligheter.
Istället för att lita på varandra litar vi på att politiker ska styra och ställa. Vi ger medvetet bort makt till människor som trots att de hela tiden bevisar motsatsen försäkrar oss om att de vet bättre än vi själva. En rimlig lösning på problemet är att helt enkelt sluta rösta på dem.

Det största problemet med EU är att det helt enkelt upplevs som nödvändigt. Vårt förhållande till organisationen kan jämföras med det som en ständigt misshandlad människa upplever gentemot sin misshandlare. Man vet vad man har och är livrädd för det som väntar när den tryggheten försvinner. Alltså är det bästa man kan göra i EU-frågan att försöka rösta hårdare och hoppas på det bästa.

Vad de flesta människor inte tycks förstå är att politiker lyder under samma lagar som spöken. De existerar bara så länge någon tror på dem. Därför är det viktigt att för politiker att göra sig trovärdiga.
I akt och mening att göra just det turnerar just nu EU-parlamentariker från MP och M tillsammans riket runt. Officiellt är berättelsen att det omaka paret vill elda massorna att rösta genom att föra ett demokratiskt samtal.
Jag kan inte släppa tanken att skälet är mycket mer prosaiskt än så, de vill bli återvalda för rent personlig vinning. Sverige upplevs väl trångt för politiker av deras kaliber, de kräver en större ankdam än Sverige. Sannolikt ligger samma skäl bakom bildandet av Folkilskan.

Någon vidare demokratisk kontroll har vi inte heller över vad EU företar sig, varken bland politikerna eller tjänstehennen. Att förlita oss på deras goda vilja är bevisligen inget vi kan göra, var skulle för övrigt människorna därstädes vara bättre än andra?
Vi kan egentligen bara vara säkra på en enda sak, i princip alla beslut som EU tar kommer genomföras i Sverige. I svensk förvaltningskultur ingår det knappast att skämma ut sig genom att säga nej till någonting som kommer från upplevda storheter som EU, NATO och FN. För övrigt är alla svenskar barn som man måste styra och ställa med från vaggan till graven.

Det skulle bli en historisk nyhet om 100 procent av svenskarna, istället för 50, stannade hemma från vallokalerna i sommarens EU-val, dessutom skulle Uffe få skämmas ögonen ur sig nere i Bryssel. Det skulle samtidigt vara en seger för demokratin i ordets rätta betydelse. Ett brutalt utslag av folkmakt och folkstyre, det skulle helt enkelt värma hjärtat hos en luttrad klassisk liberal som undertecknad om svenskarna röstvägrade och tog makten själva!