Inbördeskrig!

Politiska bedömare glunkar om ett eventuellt inbördeskrig i USA.

Enligt ett reportage i mer eller mindre statskontrollerad press, SvD, tror både republikaner och demokrater i USA att höstens val kan det bli det sista på ett tag.
Det är klart en tacksam vinkel för svensk press att anlägga på politik eftersom man kan skifta fokus från Sverige och Europa. Tanken att våra amerikanska kusiner är av en våldsammare sort och kommer slåss inbördes är behaglighare att tänka än tanken på att artfrämmande kriminaldårar redan bedriver ett lågintensivt inbördeskrig i Sverige.

Ett kinesiskt ordspråk säger att allting börjar med att vi benämner det vid rätt namn. Österlandet hålls för att extre vist av någon anledning, vi kan alltså hålla det för sant att kineserna har rätt i denna sak.
Sålunda, de artfrämmande kriminaldårarna bedriver ett lågintensivt inbördeskrig i Sverige. Ett krig som gäller territoriell makt och kontroll. Man har i princip lyckats skrämma de flesta invånarna i vissa enklaver till lydnad, ungefär som staten Sverige skrämt svenskar i ett större område till tron att både EU och Nato är livsavgörande för rikets fortlevnad.

Inbördeskrig rent generellt kan definieras som en fortsättning på politiken. För att inbördeskrig ska uppstå måste polariseringen uppnå en sådan kritisk massa att fredliga metoder inte längre kan hantera skeendets momentum.
I USA är man på väg mot den punkten, Sverige har passerat den. Intressant i sammanhanget är att USA rent teoriskt faktiskt skulle kunna hantera problemen ganska smidigt medans Sverige saknar möjligheter därtill.

I USA kan en sunt tänkande federal makt faktisk backa ett eller flera steg tillbaka eftersom delstaterna är att definiera som självständiga länder. I Sverige har vi inte den lyxen. Något självstyre av den karaktären som USA:s delstater har existerar varken i Halland eller Norrbotten, vårt land är byggt uppifrån och ner. I Sverige har en så kallad ”regering” och riskdagen ingen möjlighet att bromsa skeendet som man teoretiskt sett har i USA.
Den långt drivna centraliseringen i Sverige är black om foten som kan komma att stå oss dyrt.

Det svenska kynnet med en mycket låg grad av demokratiska reflexer och närmast obefintlig insikt hur och i vilken ordning vi ska prioritera problemen är också ett hinder i sammanhanget.
De närmast obefintliga demokratiska reflexerna, ivrigt påhejade av politiker, resulterar i att svensken hellre spär ut och ger bort makt till EU och Nato istället för att samla förmågan där den behövs bättre, lokalt i Sverige. Den obefintlig insikten hur och i vilken ordning vi ska prioritera problemen resulterar i upprörda ord om att skolsystemet ska förbättras samt, om det vill sig illa, att större delen av vår luftvärnsförmåga är placerad annorstädes i Europa.¹
Vi ska inte heller glömma bort de sinnesrubbade svenska vapenlagarna. I praktiken innebär de att kriminaldårarna tillåts att beväpna sig fritt medans hederligt folk endast får göra det med stor tvekan, oftast inte alls.

Som jag skrev tidigare: ”För att inbördeskrig ska uppstå måste polariseringen uppnå en sådan kritisk massa att fredliga metoder inte längre kan hantera skeendets momentum.”
Att svensk statskontrollerad media rapporterar om risken i USA beror på att statskontrollerad media i Sverige är hemmablinda, hittills har den inte insett problematiken. Att den skulle komma till insikt om den nu är knappast troligt.
Därmed inte sagt att jag oroar mig för USA. Landet är på dekis och majoriteten av invånarna förtjänar något bättre än vad de har nu. Men faktum är att de har större möjligheter att klara sig undan ett inbördeskrig än vi Sverige ens kan drömma om!

1. Det ska för övrigt bli intressant att höra hur ministären Uffe K. kan komma att motivera att svenska Patriotsystem förflyttas till Ukraina när vi precis gått med i Nato på grund av ryssen. Min bestämnda åsikt är att luftvärnssystemen ska stanna i riket eftersom hot från luften är det enda som Putte i dagsläget kan erbjuda oss.