Engagerad Natomedlem

Sverige kommer att vara en pålitlig, solidarisk och engagerad Natomedlem, säger utrikesminister Tobias Billström (M).

Uttalandet görs vid Folk och försvars rikskonferens i Sälen och motsatsen skulle ha ett nyhetsvärde att rapportera till massorna om.
Vad hr Billström nu åstadkommer är en nigning åt höga vederbörande i vita huset följ av en blottad strupe åt Turkiet och Ungern.

I orden hörs en tyst och desperat vädjan till president Biden att en gång för alla släppa F16 till Erdoğan för att slippa pinan att stå utanför stora håriga grabbars klubb, NATO.
Föga statsmannamässigt men en del i vad som för en svensk politiker tillhör vardagen och den hantverksmässiga delen av arbetet, löftet om underkastelse nödtorftigt omskrivet till internationell solidaritet.

Svensk utrikespolitik präglas sedan länge av just solidaritet med allsköns människor runt jorden. Just den svenska definitionen skiljer sig från de flesta andra som anses vedertagna, etablissemanget i Sverige anser att svensken till största delen ska stå får risken och/eller offret.
Så länge det innebar att vi skickade pengar till korrumperade diktaturer var det kanske fördragbart, om än fel.

När det resulterade i vidöppna gränser och påföljande systemhotande kollaps borde kanske fler sagt stopp. Nu när vi ska vara en ”pålitlig, solidarisk och engagerad Natomedlem” är det definitivt för sent, tåget har gått och kvar på stationen står folket som ska betala för eländet och solidariskt bidra till Natos slaktmassor på den europeiska kontinenten.
I framtiden kommer inte de avgörande besluten tas på Lidingövägen 24 i Stockholm eller det närbelägna Rosenbad. Vi utlokaliserar hela härket till Pentagon, Vita huset och Bryssel.

Ett avgörande problem, förutom att Billström själv med visshet inte behöver se fienden i vitögat under rensning av skyttevärn i Baltikum, är svenska politikers syn på begreppet solidaritet.
För Billström med flera innebär det att Sverige gör lite mer och anpassar något ytterligare, misstänkt likt underkastelse. Vi har sett det i EU och andra internationella sammanhang där Sverige mer än gärna rullar runt och visar magen.

Vi ser det i inrikespolitiken där politiker nu genomdrivit skjutsningar av barn mellan skolor och Magdalena Andersson öppnar för tvångsmässig etnisk blandning av bostadsområden, en sorts omvänd apartheidpolitik i akt och mening att integrera de integrationsresistenta och på politisk väg rätta till gångna tiders politiska missgrepp.
Föraktet för den lilla människan lyser igenom. Det värsta av allt är emellertid att väljarkåren synes tycka att detta är helt normalt.
Fler än jag känner att historien upprepas, från inledningen av första världskriget när européer sjungandes glatt drog i krig för att slakta varandra i skyttegravarna till det tyska folkets beundran inför Hitler som kom att innebära ett oerhört lidande.

Alla som kan reflektera självständigt noterar Sveriges läge vid den västra sidan av Östersjön. Ett starkt invasionsförsvar vid stränderna och de djupa skärgårdarna är en utmärkt strategisk fördel.
Vårt luftrum kan vi värna med flygvapen och luftvärn. Vi skulle kunna få Nato att äta ur vår hand om vi stod för det strategiska och taktiska övertaget i Östersjön.
Kombinerat med egen kärnvapenkapacitet skulle en fiende, och alla vet att det är Putte och hans vänner, tänka efter både en och två gånger innan de definitivt beslutade sig för att mumsbiten Sverige var för svår att tugga i sig och svälja.
I själva verket skulle det vara så att vi skulle kunna verka avskräckande i hela Östersjöregionen och Nordkalotten.

Ett sådant scenario bygger tyvärr på en omöjlig förutsättning. Nämligen att Sverige agerar efter strikt egennytta och utan en tanke på solidaritet med någon annan förutom möjligen våra närmaste grannar.
Således omöjligt och inte att tänka på. Krig är dumt och kärnvapen uteslutet eftersom övertaget blir för stort.
Sverige har istället försökt exportera vår version av efterbliven solidaritet och den hemsnickrade värdegrunden, när det misslyckades hoppar vi i knät på håriga grabbars klubb.

Att vi kommer ”vara en pålitlig, solidarisk och engagerad Natomedlem” betvivlar jag inte för ett ögonblick, det är det som skrämmer mig!