Vem ska man lyssna på?

Vi har en praktisk ordning i Sverige som stolt omtalas som parlamentarisk demokrati. Eller ännu heller liberal demokrati.

Meningen är förmodligen att den majoritet som valhenskåren röstar fram vart fjärde år skall styra och ställa, eller som det kallas i dagligt tal: bilda regering.
Åtminstone framstår det så för en lekman som undertecknad.

Principen är nämligen att riksdagens ledamöter röstar på sitt favoritparti till regering. Men hur det gick senast det begav sig 2018 har de flesta i färskt minne.
Det krävdes mycket gråt och skrik innan riket fick någon att stå vid rodret, dessutom en som inte hade egen majoritet i kammaren. I själva verket var det så att ett av de i den så kallade regeringen ingående partierna har minimalt stöd i väljarkåren.

Förutom att utse en regering bestämmer riksdagen hur alla olika nämnder och utskott skall besättas. Man får anta det som allt annat sker under mycket rackar- och tjuvspel. Förutom att det kivas inom partierna så är våra höga företrädare knappast helt eniga mellan partierna heller.

En av dessa (dagis)grupper som ska besättas är EU-nämnden. Den har i uppgift att agera riksdagens förlängda arm in i EU. När det vankas toppmöten och annat manar den ministrarna att framföra olika förslag och inta olika förhandlingspositioner.

En dylik position/förslag var det krav som senast framfördes till Stefan Löfven att kärnkraft bör klassas som hållbar i EU:s regelverk för investeringar för omställning av samhället, den så kallade taxonomin.
Taxonomin bestäms av EU-kommissionen och är en signal för investerare vad de bör satsa sina slantar på.

Man kan givetvis ha synpunkter på att politiskt valda organ som EU-kommissionen ska skicka signaler hit och dit. Men i detta fallet är det som det är.

Vad som är intressant är att Löfven meddelat att han högaktningsfullt kommer ge tusan i EU-nämndens ordergivning. Majoriteten i riksdagen är nämligen emot att kärnkraft bör klassas som hållbar!
I sak får jag nog hålla med Löfven när han konstaterar detta faktum.
I EU-nämnden var det Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna som röstade för kravet.

Riksdagen har 349 platser, av dessa besitter nämnda partier i EU-nämnden 174 stycken. Enkel matematik ger då att motståndarna till förslaget har 175 platser.
Med andra ord kan man intepåstå att Löfven har fel när han säger att en majoritet i riksdagen inte tycker det är bra förslag. Karln har rätt med ett enda mandats övervikt…

Den rimliga frågan är då vem man ska lyssna på?

För Löfven är svaret givetvis självklart om man betänker det faktum att han har MiljöPhascisterna att hantera under sin sista månad som ”statsminister”. Dessutom är han nog inte särskilt sugen på att göra situationen ännu sämre än han redan ordnat för Anderssonskan.

Han kan också luta sig tillbaka och stödja sig på det självklara faktum att riksdagen rent formellt är Sveriges högsta beslutande organ, demokratiskt valt av folket som det är.
Åtminstone i den nu aktuella situationen eftersom det passar honom som hand i handsken.

Sen är det givetvis en helt annan sak att i princip 50 procent tycker annorlunda. Det kan han strunta i eftersom både miljötalibaner, vänsterfeminister och Cekten kommer hålla med om hans åsikter rörande kärnkraft i riksdagens plenisal.

Vilket bevisar att det är något djupt ruttet med parlamentariska och liberala demokratier. Det är helt enkelt fel att vi inte får vara med och bestämma!

Därför borde man lägga ner hela projektet och avlöva politikerna det mesta av makten. EU skulle givetvis skrotas helt och hållet.
Människorna själva borde få makten att bestämma hur de vill att en slipsten skall dras. Då kunde de som hatar kärnkraft och frihet flytta någonstans där de kunde sitta och dricka soya-latte vid en trevlig brasa.

Parlamentarisk och liberal demokrati har mest blivit ett sätt att manipulera folket och leka godhetsfantomer.
Jag kan inte tänka mig att det var tanken från början!