Veckans Trams

Det är blott och bart måndag när detta skrivs och redan har vi fått uppleva veckans trams.

Alla med någon sorts verklighetskontakt förstår att jag menar turerna kring Julia Kronlind som andra vice talman i Sveriges riskdag.
Julia har nämligen uttalat sig om vissa teoriers likvärdighet med andra teorier och hur dessa bör läras ut i skolan.

Om detta kan man säga att vad Julia Kronlind eventuellt tycker och har uttalat framstår som rent trams. Vidare att vad hennes politiska opponenter säger om saken idag, och hur det hanterar det i riskdagen, också är rent trams.

Möjligen, kan man tänka, har det att göra med den mylla som SD har sagts växa ur. Man skall så att säga markera mot partiet i allmänhet och Julia Kronlinds val till talmansposten i synnerhet.
Hela proceduren avslöjar att riskdagen är korrupt och omogen den uppgift den sägs vara satt att sköta, nämligen att styra riket.

Mig veterligen är det nämligen så att Julias och alla andra sverigedemokraters största black om foten är att de i grund och botten är ett slags 40-talssossar. Inte att vissa av dem uttalat att kreationism är en teori att jämställa med evolutionsteorin.

Inte heller i den i Sverige helt avsomnade frågan om aborters vara eller inte vara avviker Julia från sitt, och alla andra riskdagspartiers, gravt sossiga linje att staten ska lägga sig i kvinnors absoluta rätt till sina egna kroppar.
Hon är med andra ord helt okontroversiell och har under sitt politiska liv bland annat talat sig varm för högre bistånd och tydligen jobbat som volontär.

Den intressanta frågan är alltså varför det blir ett sådant liv? Svaret är mycket enkel, sosseriet med V, MP och C begriper att det inte går att angripa SD i någon realpolitisk fråga förutom bidragsmigrationen.
I ren desperation skjuter de därför på allt som rör sig.

Den omedelbara effekten är att allt drar ut på tiden. Vid denna texts pressläggning pågår fortfarande valet av talmän. Tid som skulle kunnat ägnas åt bättre saker än att markera hit och dit samt skicka signaler vilket etern redan är fullt av.

Nu är det givetvis så att jag inte förväntar mig att riskdagen ska kunna åstadkomma något mer vettigt att skriva hem om under den närmaste mandatperioden. Jag har än mindre förväntningar på den kommande ”regeringen”.
Men helt klart vore det klädsamt om man åtminstone försökte komma till skott och visa lite god vilja.
Dagens talmansval visar med all önskvärd tydlighet att så inte är fallet.

I framtiden borde vi se till att kraftigt snöpa vårt parlament på så mycket av den väsentliga makten som det bara går och lägga den där den gör bättre nytta, hos kommunerna, för de som tvingas leva med spektaklet. Nämligen vi medborgare.

Att det skulle ske med hjälp av de nuvarande sillmjölkarna i riskdagen är i det närmaste uteslutet. De verkar trivas alldeles utmärkt med att markera röda linjer och tramsa med sina signaler hittan och dittan.
Med visst fog kan man dessutom anta att en stor del av dem inte är helt anställningsbara någon annan stans.

Det kanske är så att den enda lösningen är att folket reser sig som en enda man, eller om det ska vara ett enda hen, för att skapa rättning i ledet.
Vi kan nämligen anta att måndagens tramsigheter bildar skola för hela mandatperioden. Obstruktioner och gnat riskerar att färga av sig på det fortsatta arbetet, då står vi där snart nog igen med så kallade ”regeringskriser” och gud vet vad.

Problemet är nämligen att L och MP är kvar. Då kvittar det lika hur det går med C och en högst eventuell ”högervridning” hos dem.
Måndagens barnsligheter i riskdagen bådar alltså inte gott. Fortsättning lär följa!