Världen i Brand

När Europa står på randen till att utlösa ett tredje världskrig, att sätta i världen i brand, enas svenska politiker om ett nytt klimatmål.

Så är det nämligen att det påstådda klimathotet inte tar någon paus. Lika självklart är det att Sverige skall ha en ledande roll att bekämpa livets gas, koldioxiden.

Jag vill påstå att vi i Sverige mer än något annat är världsledande roll att gå framom främsta linjen i vissa specifika frågor. Detta trots att vi inte nödvändigtvis orsakar problemen och/eller egentligen varken gör till eller ifrån. Ibland kanske det till och med är så att sakernas tillstånd blir värre av vår föregångsiver.

Skatten på plastpåsar är ett exempel på ett problem som vi varken orsakar eller kan åstadkomma någon särskild förbättring med. Om det nu inte är så att svenska kommuner dumpar hushållens avfall i Asien, vill säga? På en direkt fråga till kommunen där jag bor uppfattade jag att de blev lite sura på mig när jag frågade om så var fallet.

Feministisk snöröjning på export till Ukraina var väl helt ärligt inte heller en så lyckad idé. Åtminstone inte om vi ser hur det ser ut i det landet nu. En bättre sak vore att man hjälpt till att mäkla fred med de ukrainsk-ryska områdena, istället för att den Ukrainska centralmakten under 8 år skulle bedriva en lågintensiv krigföring mot dem.

Putte kunde man också tagit rejält i örat för annekteringen av Krim.
Men sådan är besvärligt och svårt. Feministisk snöröjning fick det bli.

Nu gäller det alltså klimatet och politikernas ”konsumtionsmål” för att Sverige år 2045 skall vara helt och hållet koldioxidneutralt.

I SvD kan man läsa följande: ”Utsläpp från konsumtion står för runt 60 procent av de svenska utsläppen. Ändå går de under radarn och kallas ofta klimatarbetets blinda fläck. Utsläppen omfattas inte av de svenska klimatmålen och ingår inte heller i den officiella statistiken som Sverige rapporterar in internationellt, bland annat till FN.”

Detta sägs innebära att en familj som tar bilen till sommarstugan bokförs som värre klimatmarodörer än den familj som flyger till Thailand!

Så kan vi givetvis inte ha det tycker politikerna.
Jag kan givetvis hålla med dem ur ett rent kameralt perspektiv. Samt ur ett kulturkonservativt perspektiv. Sverige är i princip ett mycket trevligare land att semestra i än Thailand om jag får bestämma.

Problemet är bara att jag varken ska eller vill lägga mig i vad folk hittar på. Mina personliga åsikter och egna moral är inget jag kan dyvla på andra människor.
Jag är alltså jämfört med de flesta andra politikerna i vårt avlånga land, och resten av världen med för den delen, en något apart typ. Åtminstone i den meningen att jag inte vill lägga mig i folks göranden och låtanden.

Dessutom kan vi konstatera att klimat och konsumtionsmålet ligger på ett behagligt avstånd från de som fattat beslut om saken. Något ansvarsutkrävande kan vi knappast göra om man misslyckas uppnå målet.
Det största problemet är dock att Sverige är en försvinnande liten droppe i mänsklighetens stora hav.
Rimligtvis är det så att vår eventuella funktion som förebilder för alla andra nationer är högst marginell.

Att herrar och damer politiker i sin förvirring enats om hur de konsumtionsbaserade klimatutsläppen skall vara netto noll går kanske att begripa. De tror stenhårt på lagar, regleringar och skambeläggning av det svenska folket fungerar.
Vilket delvis bevisats fungera i den senast förevarande dödsmördarpandemin. Vi har till och med en särskild vaccinationshögtid som pågår nu, givetvis statssanktionerad.

Men att de hittar på något så verklighetsfrånvänt som att minska andra länders klimatutsläpp till noll och intet bevisar att löjlighetens gräns är nådd och överskriden. Att samtliga 8 riksdagspartier är överens om det tyder på att markkontakten är noll. Upp i de blå svävar våra politiker uppfyllda av godhetens förföriska helium.

Jag vill med skärpa framföra min ståndpunkt som riksdagskandidat för Klassiskt liberala partiet. Nämligen att klimatet inte är en politisk fråga, punkt!