Vapen till Ukraina

Vapen till Ukraina 1

Enligt uppgift i pressen meddelar snart ”regeringen” ett nytt militärt stödpaket till Ukraina.

Detta elfte stödpaket till Ukraina kommer enligt TT innehålla både stridsvagnar och luftvärn. Det sistnämnda kan väl vara av godo eftersom militära bedömare alltmer frågar sig när Rysslands flygvapen kommer sättas in. Just frågeställningen om flygvapnet kan annars hållas för märklig av oss som följt konflikten från start, tidigare har man nämligen påstått att just ryska flygvapnet har varit för dåligt.

Hur det än är med den saken och andra förbehåll, som den något aparta synpunkten att Ryssland har rätt i att anfalla Ukraina, som framförs i debatten kan man ur ett svenskt perspektiv dra följande slutsats.
Det är bättre att mala ner ryssen i Ukraina än på svensk mark.

Just den åsikten är för vissa människor väldigt kontroversiell, jag har svårt att förstå varför den skulle vara det?
Ryssland utgör ett militärt hot precis som det gjorde när landet hette Sovjetunionen, i sak har ingenting ändrats sedan kommunismen föll. Den som tror det är antingen väldigt naiv eller framlever sitt liv under en sten.

Om något har förändrats så är det väl att Ryssland är ett större hot idag än för tjugo år sedan. Ur ett geopolitisk perspektiv måste man dra slutsatsen att helt fel ute är kanske inte hr Putin med tanke på att han känner sig inringad av Nato, och ännu mer inringad lär han snart bli.
Det är en åsikt som anses kontroversiell av andra människor. Till dem måste jag ställa frågan om dom kan tänka sig ett enda scenario med den nuvarande ryska statsledningen, givet deras historiska bakgrund, när de inte skulle känna sig hotade?

Sedan kan vi rent allmänt fråga oss varför väst måste köra med det gamla vanliga ”den såg vi inte komma?”

Den enda ståndpunkten som jag kan komma överens med alla om är att Sverige måste rusta. Den har jag förfäktat sedan Hedenhös och till och med under den period i nutidshistorien när försvaret allmänt sågs som ett särintresse som gjorde sig bäst i Pride-paraden.

Vi lever minst sagt i det yrvakna uppvaknandets era. Efter att Reagan rustat Sovjetunionen sönder och samman testade man att införa en form av rövarkapitalistisk demokrati i Ryssland. Det gick i bästa fall sådär.
Fallna kolonier gick med i Nato ganska omgående men blev inte mycket tryggare för det. Problemet är förmodligen att ingen lärde sig läxan ordentligt, den ilskna ryska björnen måste man hålla kedjad. Får han för stort svängrum riskerar han att bitas tillbaks.

Drar man den slutsatsen är det helt i sin ordning att stötta Ukraina med vapen. Ur ett realpolitiskt perspektiv är det nämligen bättre att björnen mals ner där än här.

Europa måste skaffa sig en sundare syn på potentiella hot. Alla länder har inte samma ambitioner som vi har. Vi kan inte heller utgå från att andra länder anammar det vi anser vara goda värderingar.
En bidragande orsak till detta är helt enkelt att våra värderingar inte alltid anses varken goda eller sunda. För säga det rakt ut, västvärlden har inte alltid rätt. Vi kan inte, aldrig faktiskt, utgå från att alla andra vill bli som oss.

Detta gäller i det lilla, exempelvis våra egna högst integrationsresistenta bidragsmigranter, som i det stora i förhållande till Ryssland och Kina.
Det finns ett uttryck att makt sitter spjutstångs ände. Det äger sin riktighet ännu idag.

En ganska självklar slutsats är att Putin inte ger sig innan han kan utropa en seger eller är bortsopad själv. Han är också medveten om att segraren skriver historien. Dessutom bryr han sig föga om priset i människoliv.
Detta är realpolitiska fakta som vi måste förhålla oss till.

Ett faktum som vi också måste förhålla oss till är det som varje värnpliktig har lärt sig. Nämligen att ryssen blöder också rött, han är inte oövervinnlig. Det är bättre att han gör det i Ukraina än här i Sverige.