Vänsterns Människosyn

Låt oss diskutera vänsterns människosyn.

Enligt mig lämnar den mycket i övrigt att önska och tjänar som bra förklaring till de predikament som vi befinner oss i. Det grundläggande problemet är att vänsterblivenheten som breder ut sig mer och mer inte litar på sig själva eller andra. Däremot tycker man synd om folk i allmänhet och särskilt sådana som vet att utnyttja det.

Ett exempel som borde vara lätt att begripa är uttaget av skatter. Rent teoretiskt fungerar det som så att vi betalar en massa pengar för att någon annan ska hantera våra problem.

En del skattepengar betalas exempelvis till mamma och pappa staten för att de ska erbjuda medborgarna och turister i landet säkerhet. Att det inte alltid fungerar som tänkt fick en mamma med barn i Eskilstuna erfara, samt en norskt turist på köpcentret Emporia i Malmö.

Ytterligare pengar går till våra regioner som hanterar bland annat sjukvård. Det är klart, en del sjukvård blir det när man kommit fram i vårdköerna. Men i exempelvis Halland har man också lyckats producera teaterföreställningar om japansk rep-bondage för pengarna. Extra pikant blev det under dödsmördarpandemin, då gick Region Halland med rekordöverskott när man fick extra slantar av staten, sjukvården ansågs tydligen så eftersatt sedan tidigare att det behövdes!

Bra snurrigt med andra ord, och det går att rada upp andra exempel. Men jag tror ni fattar poängen.

I princip, efter vad jag förstått det, ska våra skatter teoretiskt gå till bra saker. Pengarna fördelas, teoretiskt, av allt igenom rättfärdiga politiker till respektive områdes främsta experter för att hantera våra dagliga problem.
Problemet är att vänstern och alla vänsterblivna tror att det fungerar så i praktiken också.

Vad värre är, de är övertygade om att eventuella problem löses bäst genom att ännu mer stålar betalas i skatt.
Deras åsikt verkar vara att de själva är viljelösa rå som fladdrar i vinden. Oförmögna att själva hantera sitt liv. Samma sak anser de också gälla för alla andra.
Tycker man annorlunda är man empatistörd, det läste jag senast idag på så kallat ”sociala medier”.

Om vi ser oss omkring i världen är det lätt att konstatera att den på många sätt är en vidrig plats. Jag kan förstå att människor som lever i relativt uselhet drömmer om ett bättre liv och är redo att ta till desperata metoder för att slippa sitt elände.
Det uppstår dock en hel del problem när dessa människor saknar motivation för att anpassa sig. Det uppstår helt enkelt slitningar.

I länder där större delen av den inhemska befolkningen under hela sitt liv levt i ett relativt stort överflöd går det lätt fel. Särskilt om överflödet har sin grund i olika formar av statliga utjämningssystem. Alldeles tokigt blir det när befolkningen, svenskarna i detta fallet, indoktrineras i tron att man har någon form av historisk skuld att betala tillbaka på.

Kombinera det med en tro på att du själv saknar ansvar, allt är någon annans fel och attackfeminism så har du den vänster och vänsterblivenhet vi upplever i dagens Sverige. Prekärt läge med andra ord, vad göra?

En lösning kan vara att försöka förklara det självklara. Nämligen att pengar inte blir magiska problemlösare bara för att de betalas som skatt.

Politiker är nämligen inte per definition rättfärdiga och fattar inte nödvändigtvis de bästa besluten. Oftast är faktiskt tvärtom eftersom de, i bästa fall, agerar efter den politik som deras väljare valt dem för. Egentligen är slutresultatet en eländig kompromiss, ett resultat av politisk kohandel som brukar omskrivas som det politiska hantverket.

Byråkrater, både höga och låga, agerar definitivt enbart utifrån ett allmänintresse. I Sverige är deras handlingar allt som oftast resultatet av aktivistiskt egenintresse. I en del fall rentav uppenbar inkompetens.

Men att försöka få vänsterblivna individer att förstå det är en i närmaste omöjlig uppgift. Vänster är de för att de ingenting begriper själva utan bara har en massa känslor rörande allt och ingenting. Någon frihet önskar de sig inte av samma anledning, tänker man inte längre än näsan räcker är det obehagligt att bestämma själv.

Bättre att kalla människor som önskar frihet för empatistörda. I en viss mening har de utifrån sin begränsade fattningsförmåga rätt.
Vi kan nämligen fatta rationella beslut och det underlättas av att man från tid till annan lägger känslorna åt sidan.

Fler borde testa att handla förnuftsmässigt. Vi hoppas att så är fallet i det kommande valet!