Vänstern och Värkligheten

Vänstern och Värkligheten 1
För vänstern är det så så att verklighetens väv utgör problemet. Verkligheten blir värkligheten.

Vi måste, till viss del åtminstone, ha förståelse för dessa fragila själars problem. De betraktar sakernas tillstånd ur den intellektuellt primitiva känslomänniskans perspektiv. Några helt klara orsakssamband föreligger inte naturligt för dem. För en vänsterist är livet i grund och botten bara djupt orättvist och brutalt.

De upplevda orättvisorna och brutaliteterna i kombination med vänsteristens totala oförmåga att begripa innebörden av begreppet personligt ansvar ställer till det ganska ordentligt. Särskilt som lösningarna hela tiden ska syfta till att vara tvångsmässigt solidariska och utjämnande.

Som exempel kan vi ta detta med Sveriges migrationspolitik.
Den intellektuellt primitiva känslomänniskan välkomnar såväl öppna gränser som gränslös bidragspolitik. Att långt ifrån alla som drar nytta av en sådan politik utgör behövande flyktingar i egentlig mening kan inte vänsteristen förstå. Att många av “flyktingarna” i själva verket är notoriskt svårintegrerade bidragsmigranter, en del rentav livsfarliga för sin omgivning, vill vänsteristen inte förstå.

Vänstern utgår nämligen ifrån att alla människor betraktar och förstår världen som de själva gör. Att verkligheten är en väv som består av flera olika lager, viljor och mål går dem förbi.
Vilket många av deras skyddslingar begripit. De utnyttjar den välvilja vänsteristerna visar.

Till vänsteristernas försvar får man dock konstatera att de inte är helt nollställda inför problemen. Problemet med det är bara att deras försök till lösningar egentligen bara skapar ännu större problem. Deras metoder att integrera bidragsmigranterna och deras avkomma i samhället får väl i bästa fall sägas halta betydligt.
Ännu är det inte så att det är helt omöjligt att röra sig fritt i större delar av samhället. Men om vi ska vara helt ärliga finns det områden som man drar sig för att besöka eller undviker helt.

Emellertid är det kanske inte det som är det största problemet. Det största problemet är vänsterns totala förakt mot det vi andra definierar som hederlig västerländsk kultur och förståelse för vår historia.
Vänstern kan inte gå med på att den fört något gott med sig hur mycket man än pekar på kulturen och historien som en absolut grundval för vårt nuvarande välstånd.

Än en gång är det verklighetens själva väv som utgör problemet. Vänstern anser att allt som på något sätt kan förknippas med känslomässigt obehag till sin natur måste vara skadligt och fel. Vänstern talar därför om en historisk skuld som vi alla bär på.
Endast genom en stor mängd menskonst, egengissel och statyvältningar finns det kanske en avlägsen möjlighet att komma tillrätta med den skulden.

Att vår historia och kultur i själva verket har lagt grunden för vänsterns möjligheter att leka världsförbättrare bortses det alltså ifrån.
Ett faktum som till exempel lätt förbigås av MiljöPhascisternas ledning att deras barndom och uppväxt möjliggjordes av ett antal vackra kärnkraftverk som gav dem elektricitet. Eller så är det så att de känner en skuld även över detta faktum. En skuld som deras barnbarn ska få betala tillbaka genom att frysa i en av vindkraftsverk förpestad mörk och dystopisk framtid.

Inte heller att de fick lyckan att växa upp i ett land där varken skjutningar eller bombningar förekom i en myckenhet tycks ha slagit dem. Men med den saken är det hur som helst så, anser vänstern, att skjutningar och bombningar beror det vita förtryck som skjutarna och bombarna utsatts och utsätts för. Något eget ansvar för att kriminaldårarna är kriminaldårar har de inte.
Man kan även leda i bevis, anser vänstern, att det beror på skolan, brist på ungdomsgårdar, koldioxidutsläpp, Jupiters konjunktion med Venus och fan och hans moster.

Men aldrig individens personliga ansvar. Aldrig på notorisk integrationsresistens. Aldrig på det faktum att det tycks föreligga kulturella skillnader. Aldrig på det faktum att verklighetens själva uppbyggnad utgör ett problem i sammanhanget.

För vänstern blir det som för mycket små barn mystiskt och ogripbart hur allt fungerar och hänger ihop. Det är därför som vänstern reagerar på verkligheten som om det vore en värklighet. Något som ska göras om i grunden för att passa deras världsbild. Den ska behandlas och justeras tills den ser bra ut.

Då går det som det går. Kulturellt aparta människor utgör helt plötsligt inte problemet. Istället blir kulturen som de vägrar anpassa sig till det grundläggande problemet.
Samma sak är det med allt annat. Något annat än det som verkligen utgör problemet pekas ut som större svårigheter. Lösningarna som föreslås angriper inte den grundläggande svårigheten utan lugnar bara vänsterns känslor.

Vi får se till att ändra på det i valet 2022!