Vänsterblivenhet

Vänsterblivenhet är det som närvarande lägger en vår filt över en positiv riktning på samhällsutvecklingen.

Den slutsatsen drar jag efter att sedan i våras deltagit aktivt på det ”sociala forumet” Twitter.
Vad människor tycks använda det till är att posera med sin vilja att visa upp sig som goda människor istället för att nyttja möjligheten till ett fritt och meningsfullt utbyte av tankar.

Mer än något annat har man hakat upp sig på det bittra faktum att drygt 20 procent av Sveriges valhenskår är så pass förvirrade att de väljer att rösta på SD.
För er som inte känner till partiet kan man beskriva det på följande sätt. De vill ha en stark stat med en aktivt pågående omfördelningspolitik av resurser och möjligheter till svenskar.

Vidare är partiet i viss mån kulturkonservativt, mer än något annat är det intresserat att delge folket sin syn på historien. Man önskar lydiga medborgare och företräder sålunda principen om att barnen ska utbildas enligt statliga läroplaner på offentligt drivna uppfostringsanstalter, i folkmun kallas det skolor.

Det enda egentligt positiva med partiet är deras syn på bidragsmigrationen som de inte gillar alls.
I övrigt är det mest en erbarmlig soppa av socialism. Vi kan exempelvis vara säkra på att de inte kommer släppa någon statlig makt över press, radio och TV. Däremot att vi slipper massa av det nuvarande identitetspolitiska tramset om de lyckas hänga kvar vid makten.

För att tala klarspråk, SD är svenskvänliga SocialDemokrater. Ungefär som S själva var en gång långt tillbaka på 40-talet innan innan de gick ner sig i dagens genusträsk.

Det finns givetvis en mycket bra anledning till att de större tänkarna inom vänstern är försiktiga med att angripa SD:s sakpolitik och hetsar fotfolket om partiets ursprung.
För det första inser de att SD:s politik huvudsakligen är röd, man vill inte hamna i knipan att i någon enda fråga hamna på samma sida som dem.
För det andra är det lättare att piska upp ilska än att behöva förklara komplicerade orsakssamband och, gud förbjude, hamna i knipan att behöva förklara socialdemokratins egna tillkortakommanden både historiskt och i närtid.

I Sverige har vi hamnat i den märkliga situationen att våra två största socialistiska partier, S och SD, befinner sig på konstant kollisionskurs. Inget av dem sitter i regeringsställning.
Vänsterblivna yrar och ylar om att civilisationen, i den mån vårt samhälle kan kallas för civiliserat, som sådan kommer gå under i blod, eld och koncentrationsläger!

Vad som skulle hända om Klassiskt liberala partiet fick makt går knappt att beskriva. Då skulle nämligen medborgarna få bestämma det mesta själv och kommunerna skulle bli de maktcentrum som de förtjänar att vara.
Jag kan tänka mig att horder att vänsterblivna skulle irra omkring mållösa utan att veta vad de skulle ta sig till.

Till skillnad från det nuvarande dravlet med direktiv som kommer uppifrån skulle beslutsfattandet ske horisontellt.
Folk fick helt enkelt sätta sig ner och försöka överkomma sina åsiktsskillnader istället för att gapa på varandra via sociala medier.

Inget av våra riskdagspartier önskar en sådan tingens ordning, allra minst de två största. De betror nämligen inte folket om att begripa någonting själv.
Fast vi som inser att socialism är ungefär som att kissa i byxan, varmt och skönt i början men obehagligt efter en tid, kommer givetvis fira triumfer.

Självklart är det djupt beklagligt att folk röstar på SD, men inte av de anledningar som de mest notorisk vänsterblivna anför.
SD är och förblir socialister hur man än vrider och vänder sig, fast utan tramset som många av de vänsterblivna vurmar om i dag.

Vill man ha frihet måste staten i sin nuvarande form monteras ned kraftigt och byggas om till en synnerligen blek kopia av det som vi idag måste stå ut med.
Jag är tveksam om vi klarar av det under min livstid…