Vallöften
Som sagt, man slås av att det är valrörelse.
Mina nyhetskanaler är fulla av vallöften och ledarsidorna är översköljda med analyser av vallöftena. I (S)(V)T pågår operation rädda MiljöPhascisterna och medelklassen, till vilken jag själv i viss mån måste sägas tillhöra, avhånas i parti och minut.
Medelklassen duger nämligen inte särskilt mycket till i etablissemangets ögon. Detta oavsett det bistra faktum att stora delar av just etablissemanget är medelklassen personifierad.
Sannolikt beror det på ett mycket enkelt faktum. Nämligen att etablissemanget/medelklassen inte kan få nog av självspäkning. De är så i grunden vänsterblivna att deras högsta önskan är att utplåna varje spår av sig själva.
Lova inte förbättringar åt medelklassen, ropar etablissemanget/medelklassen i samlad kör! Hjälp samhällets svaga och utsatta, fortsätter de!
Vad de missar att förstå är att just medelklassen är de som är förvillade nog att gå till vallokalerna och rösta i en vidare omfattning. Sålunda är det också just den grupp som måste snärjas med fagert tal och löften.
Låt vara att den teorin kanske välts över ända i det stundande valet om Sveriges mest onyanserade politiska parti, partiet Nyans, lyckas med mardrömmen att knipa riksdagsmandat.
Deras taktik är dock densamma som de flesta andra partiers, nämligen fagert tal och löften. I just deras fall att islamofobi och afrofobi ska beläggas med särskilda straffsatser. Det är inte helt osannolikt en valvinnare bland etnofascister med så kallat utomeuropeiskt ursprung.
Ett vallöfte från min sida är att jag, om partiet Nyans lyckas genomdriva sådana lagar, lovar att utmana den lagstiftningen till högsta instans!
När det gäller medelklassen måste vi trots allt ställa en mycket rimlig fråga, är den alls homogen? Så är inte riktigt fallet.
Där kan man räkna in ordentlig vänsterblivna kommunister som med viss avsky röstar på V för att ha ett riksdagsparti att rösta på, till kryptosocialistiska SD-sympatisörer på den andra kanten. Sannolikt ligger många kulturskribenter mer rejält till vänster medans majoriteten av ledarskribenterna i dags- och morgontidningarna mer räknas till den breda mitten.
En sak har dock kulturkoftorna och ledarskribenterna gemensamt, någon vidare kontakt med så kallat enkelt och vanligt folk har de inte. Det är därför de ylar om att man ska ge tusan i medelklassen och hjälpa de fattiga och utsatta stackarna.
Medelklassen, som till stora delar består av vanligt och enkelt folk som under skatter dignar ner, tycker dock att det är skönt att uppmärksammas några månader vart fjärde år. De klagar inte när politikerna tävlar om guld och gröna skogar!
Politikerna har nämligen begripit åtminstone en sak. Det är medelklassen som står för kulorna. Då måste alltså vissa löften utverkas för att få dem att inte gå helt bärsärk och attackera kommunhus, regionens lokaler samt riksdag och departement med högafflar och facklor.
Etablissemanget/medelklassen har dock inte detta helt klart för sig. De kommer inte heller i närtid att komma till insikt då de fram till valet rehabiliterar sig från rosé- och vitvinsfyllorna i Almedalen.
De specifika vallöftena som riksdagspartierna utlovar är en annan sak att fundera över. Vi måste alla till mans fundera över vad de innebär egentligen…
Min tolkning är att det lovas antingen mer bidrag och/eller sådant som är till intet förpliktigande, alternativt rent valler.
Centerpartiet, eller Cekten som jag hellre kallar dem, lovar exempelvis i min hemstad att arbeta för Halmstads bästa!
Då måste man ställa den mycket rimliga frågan vad de arbetat för den senaste mandatperioden? För Halmstads sämsta, kanske? Eller för Alingsås bästa?
En favorit för alla partier är givetvis ”klimatet”. Det som är trevligt i det sammanhanget är givetvis att MiljöPhascisterna inte får någon riktig utväxling av sitt kampanjande för saken. Det är vådan av att sakna en fråga som är särskiljande och speciell. ”Klimatet” är idag nästan varje partis egendom. Hur många lavakartor folk än ser i sina televisionsapparater blir det liksom inget fyr på MP:s kampanj!
Sist och slutligen kommer jag då in på KLP:s vallöften. De kan i princip sammanfattas med följande:
”Jag insisterar på att varje man och kvinna med två friska ben skall stå på dem av egen kraft, och inte under skatter och regleringar hindras i strävan efter frihet, under eget ansvar!”
Det är riktig dynamit. Jag utgår nämligen från att vuxna människor först och främst ska vara fria att själv bestämma över sina liv. För att uttrycka det något mer modernt: min målsättning är att på aggressivast möjliga sätt låta människor vara ifred!
