Vägarna

En vanlig invändning mot mindre statsmakt och mer frihet är det påstådda problemet ned vägarna.

Invändningen är något förenklat följande: om vi inte betalar skatt, hur ska vi då underhålla vägarna?
Som tur är det lätt för mig att besvara den frågan.
Jag är nämligen inte libertarian av den skolan som anser att alla ska sitta tungt beväpnade på sitt eget ägandes torp och skjuta på allt som rör sig.

För att utveckla saken kan jag också konstatera följande; redan idag finns det privata lösningar i Sverige som fungerar utmärkt, Öresundsbron är en sådan. Dessutom är det inte precis så att den nuvarande lösningen med statliga myndigheter alla gånger ordnar biffen.

Ett exempel på detta är E6 genom mitt eget hemlän, Halland. Mer trafik, och en ökad andel tung trafik på vägarna, och dåligt vägunderhåll har gjort att vägarna bryts ned allt snabbare i Sverige.
Trafikverkets underhållsskuld för hela Sverige ligger på smått hisnande 23 miljarder kronor.

För E6 i Halland har det inneburit att det mellan 2011-2021 inträffat 20 dödsolyckor, även om utvecklingen sägs gå åt rätt håll. De två senaste åren måste man dock ta i beräkningen att covidrestriktionerna minskat trafikflödet.

En intressant sak i sammanhanget är givetvis att Trafikverkets budget inte är behovsstyrd. De får så att säga ett antal pengar varje år som ska räcka. De får identifiera behoven efter hand och lappa och laga så gott det går.
Fast det är klart, skulle det bli ett debacle i stil med vinterns elräkningar kan man tänka sig att sittande regeringsparti skulle satsa extra i budgeten. Inte för att de vill eller anser vägarna viktiga, men för att köpa sig lite extratid vid makten.

Ytterligare ett intressant påpekande i sammanhanget är utopin med elektrifierade vägar. Det sägs vara framtidens melodi, man kan undra hur underhållet av dylika lösningar ska ordnas när man med viss möda håller näsan över vattnet med de oelektrifierade!

Hur ska man lösa detta med vägnätet, om vi antar att folk även i fortsättningen alls får äga bilar och att tung trafik skall rulla med alla livets förnödenheter? Det är givetvis inget självklart antagande i dessa klimatfascistiska tider, men låt oss leka med tanken.

En lösning är givetvis att varje län får sätta upp egna biltullar vid sina infarter och ta tullar som de vill. Detta är en mycket sympatisk lösning eftersom trafiken då får bära sina kostnader själv.
Som grädde på moset bör det vara enklare att överblicka behovet av underhåll och förbättringar lokalt.

Förmodligen är anledningen till att man inte provat detta mycket enkel, statsmakten litar inte på att undersåtarna klarar uppgiften.
Jag å min sida tror att det kommer fungera utmärk, alla vet nämligen hur avgörande vägarna är för en fungerande samhällsapparat.

Problemet med staten är givetvis att den strävar mot att samla all makt hos sig själv. De konvergerar mot total kontroll av det enkla skälet att dess förespråkare anser att de vet bäst. Eller åtminstone mycket bättre än de som sägs sakna den överblicken, det vill säga medborgarna och lokalsamhället.

Det är det som gör att de mest extrema klimatfascisterna blir upprörda över att landsortsbefolkningen motsätter sig höga vindsnurror i sin skog. Eller att samma lantisar protesterar mot extrem beskattning av drivmedel.
Klimatfascister tycker sig ha en global överblick. Folket på landsorten vill ha säker energiförsörjning, oförstörd natur och möjlighet att köra till jobbet.

Samma sak gäller våra vägar. Den statliga myndigheten tycker sig veta bäst eftersom en väg är en väg för dem. Oavsett var den är lokaliserad i Sverige ingår den i den övergripande planen som ingen utanför myndigheten har en aning om.

Det är det perspektivet vi måste försöka lämna. Vi måste kunna agera lokalt, men innan vi kan göra det måste statsmakten lämna ifrån sig makten!