Vad ska man tro?

Enligt tvärsäkra uppgifter startar snart Rysslands väpnade angrepp på Ukraina.

Bakgrunden till denna analys av sakernas tillstånd skall vara att hr. Putins lyxjakt ”Graceful” har lämnat varvet i Tyskland där den rustats upp. USA har ju gått ut hårt med att sanktioner skall drabba den ryska statsledningen vid en eventuellt väpnad konflikt.
Man kan annars tänka sig att varvsarbetet, skutan har bland annat utrustats med två nya balkonger, är klart. Det framgår inte helt klart av texten jag läser i Expressen, förmodligen är man medvetet vag eller känner inte till det faktum att båtar lämnar varv mest hela tiden. Det ligger liksom i sakens natur att arbetet förr eller senare är klart.

Människor som är klokare än undertecknad har för övrigt framfört tanken på att Ukraina-debaclet kommer väl lägligt såhär i efterdyningarna på dödsmördarpandemin. Vidare att Biden är i desperat behov av ett lagom intensivt krig för att vända den inhemska opinionens fixering vid misslyckad politik på hemmaplanen.

Fördelen med Ryssland/Ukraina för Biden torde då vara att amerikanska gossar och töser från den amerikanska underklassen och lägre medelklassen inte nödvändigtvis behöver dö och lemlästas en masse i konflikten.
För det första för att de främsta intressenterna i konflikterna har tillräckligt med folk själva att utkämpa konflikten på marken. För det andra för att den ryska krigsmakten sannolikt kan göra processen kort genom sitt massiva övertag.
Men mest av allt för att Putin inte är någon primitiv krigsherre från främre Orienten. Han önskar inte någon utdragen lågintensiv konflikt i den ena eller andra gudens namn.

Att Putin särskilt skulle oroa sig för en smaklöst inredd lyxjakt tror jag inte riktigt på. Men jag har haft fel för, och har om de högre makterna vill många år kvar av fatala missbedömningar och katastrofala klavertramp!

Men vad ska man tro om det nya glada tjugotalet?

Bakgrunden är givetvis att att folk som anses begripa sakernas tillstånd och utveckling siat om vad som händer i de djupa befolkningslagerna efter dödsmördarpandemin.
På 1920-talet blev kjolarna kortare, nöjeslivet livligare och kvinnorna relativt mer frigjorda än tidigare. Det var, påstås det, en uppsving för bland annat synden. Vilket vi i backspegeln gärna unnar våra förfäder. Inte nog med att de genomlevt ett världskrig, de hade också fått uppleva en riktig dödsmördarpandemi vid namn Spanska sjukan.

En randnotering i sammanhanget är att vi kanske får uppleva en mildare och omvänd variant av deras elände. Först något som (nästan) alla gapar om som om det vore en dödsmördarpandemi, men egentligen inte är det. Sedan en väpnad konflikt som visserligen är allvarlig för de närmast berörda men inte alls så smärtsam och brutal som ett världskrig.

Efter förevarande dödsmördarpandemi skall alltså nattklubbsliv och synden blomma upp.
Möjligen har Thailändska myndigheter missförstått hela saken om man får tro en rubrik jag tog del av. Där stod att man skulle ha sex med munskydd. Vilket givetvis leder till en hel del funderingar. Själv tycker jag man lämpligen utövar aktiviteten med en samtyckande vuxen.
Att folk går ut på nattklubbar och dricker, dansar och har kul är för övrigt inget man som politiker kan ha synpunkter på. Inte heller att samtyckande vuxna ägnar sig åt könsumgänge. Men jag har svårt att tro på något nytt 1920-tal. Därtill är den moderna människan för blasé.

Dessutom är det högst tveksamt om vår på pornografi och brutal ytlighet matade ungdom egentligen har någon förmåga att ägna sig åt gammal hederlig och spontan hedonism? Jag tror inte det eftersom de är alltför upptagna att raka av sig kroppsbehåring, posera på olika sociala medier och inreda sina öppna planlösningar med metall och betong.

Från den äldre generationen, där jag själv ingår, kan de inte förvänta sig några tips och råd. På gruppnivå är vi nämligen fullt upptagna med att försöka vara ungdomliga, inte att agera förebilder och stöd. Vilket förmodligen är djupt beklagligt ur fler perspektiv än vi kan föreställa oss.

Om samtiden kan man säga att problemet förmodligen inte är vad man ska tro på. Snarare att vi inte tror alls. Det är därför regeringar kan leka med oss. Det är därför vi är livrädda för rysk gangsterpolitik men accepterar vad en halvsenil amerikansk ”president” säger. Det är därför vi blir glada och börjar yra om ett nytt 1920-tal när politiker låter oss gå ut på krogen igen.

Själv tror jag på civilsamhällets förmåga att klara sig utan höga vederbörandes inblandning. Om fler gjorde det skulle världen sannolikt se mycket bättre ut!