Utrikespolitik

Utrikespolitik kan delas in i klart definierade intresseområden. Det intressanta och det ointressanta.

Man kan helt klart ha synpunkter på vad som är intressant respektive ointressant, det är ingen svartvit skala vi talar om. Vi måste exempelvis förhålla oss på något sätt till världens storpotäter vare sig vi vill eller inte.

Kina är ett exempel på en storpotät som av nödtvång måste hanteras av en svensk administration. Landet är tyvärr ett lysande exempel på vad som händer när man lyckas kombinera roffarkapitalism med förtryckarkommunism och nationellt mega-ego.
I Kina är det på det sättet att befolkningen, de flesta åtminstone, gärna växlar personlig frihet mot ekonomisk utveckling. Den lilla minoritet som inte går med på det hamnar snart i omskolningsläger.
Vem kan för övrigt lasta en helt vanligt kines för att han eller hon vill njuta kapitalismens frukter?
Jämför vi med Sverige ska vi vara mycket försiktiga med att slå oss för bröstet. I rikets ledning har vi ett litet, litet men otroligt högröstat så kallat miljöparti vars uttalade mål verkar vara att störta oss tillbaka till stenåldern. Speglar deras politik folkets vilja?

USA är en annan storpotät som påverkar vår lilla nordeuropeiska randstat. Ett av deras genidrag att bekämpa terrorism genom att invadera Afghanistan har minst sagt gått på rumpan. Världen väntar med spänning på hur de ska reagera nu.
Förutom det lilla, lilla men högröstade miljöpartiet i Sverige. De väntar på att få ställa Sveriges gränser på vid gavel för att ta hand om de som kommer fly från Talibanernas medeltidsregim.

Den som påstår att USA inte haft ett massivt inflytande på västerländsk kultur från 1945 och framåt är sannolikt efterbliven. USA är för övrigt det enda land i världen som kan påverka hela världen genom att offentliggöra ett polisingripande. En sak kan vi nämligen vara säkra på, att polisingripande sker det över hela världen och hela tiden.
USA har vunnit överlägset flest nobelpris. Utgör en industriell motor och, tyvärr, en kulturell förebild. Landet har (ännu) världens starkaste militärmakt.

Det finns givetvis fler länder man kan ta upp i sammanhanget, som Ryssland. Det intressanta för denna texten är emellertid att göra en poäng av att vi måste förhålla oss som rike till vissa länder, vare sig vi vill eller inte.

En del andra länder kan vi ha ett mer avslappnat förhållande till, eller inget förhållande alls. Vad vi ska prioritera är om vi har någon nytta av dem. Har vi inte det så finns det heller inga skäl att vara deras kompisar.

Vad Sverige mer än något annat ska prioritera är att vi som land inte ska agera världssamvete. Självklart kan man inte förbjuda individer i Sverige att ömma för människor som de anser har besvärligt, det vore liktydigt med socialism att diktera vad människor ska tänka, tycka och känna.
Men landet Sverige kan inte med allmänna val till riksdag som grund försöka rädda världens alla fattiga och förföljda. Vi ser konsekvenserna av det i den myckna bidragsmigrationen och missriktat bistånd.
Det skattefinansierade ymnighetshornet som mest används för att plåstra om medelklassens ömmande samveten ska strypas. I fortsättningen får den som vill betala ur egen ficka.

En central del i utrikespolitiska strävanden är hur vi använder militära resurser. Det primära målet för svensk militär skall vara territorialförsvar. Sekundärt är insatser utomlands som inte direkt inbegriper det primära målet.
Genom den synen på sakernas tillstånd kan vi koncentrera oss på Sverige och dess närområde. Givetvis är medlemskap i NATO principiellt uteslutet. En nordisk försvarsallians skulle däremot smaka mumma.

Vad jag skulle önska mig mest av allt är att man inom politiken gick från att vara mähän till att sätta Sverige framför allt, bland annat genom att lämna skurksammanslutningen EU. Det skulle givetvis kräva en gigantisk kraftansträngning av riksdagspartierna. Faktiskt så stor att möjligheterna till att det någonsin inträffar får bedömas som i det närmast obefintliga.

Vad jag kan göra för att förbättra sakernas tillstånd i riksdagen 2022 är helt enkelt att ifrågasätta varje beslut som rör utrikespolitiken, alltid och till förbannelse kräva SWEXIT och så mycket som möjligt odla kontakterna med länderna i vårt närområde.
På det sättet kan vi påbörja arbetet med att skapa en vettig utrikespolitik för Sverige.