Utrikesdeklarationen

Utrikesdeklarationen 1
Regeringens utrikesdeklaration har föredragits i Riskdagen av Ann ”databas” Linde.

Normalt behagar den styrande klassen att avlägga rikets utrikespolitiska deklaration en gång varje år i februari. Att Ann ”databas” Linde under ett och samma år masar sig till kammaren två gånger för samma sak får betraktas som smått sensationellt.
Men så har också året som hittills gått varit unikt.

Unikt på det sättet att hr. Putin verkligen tagit sig för vad han länge hotat med, nämligen att ta igen för gammal ost och expandera sitt ryska imperium. Det kom som en total överraskning för politikerna i det övriga Europa. Detta trots att karln tjatat om att sovjetimperiets fall var tidernas misslyckande åtminstone sedan han blev en politiskt maktfaktor.

I väntan på att medlemskapet i Nato går igenom väljer ”regeringen” att formulera den för handen varande säkerhetspolitiska linjen enligt följande: ”Sveriges säkerhetspolitiska linje bygger på samarbete tillsammans med Nato, EU och FN och genom en stark transatlantisk länk”

Formuleringen är intressant av två olika skäl. För det första på grund av att den i allra högsta grad beskriver Sveriges linje inom säkerhetspolitiken ungefär sedan andra världskrigets slut.
För det andra då ”utrikesministern” inte kan säga så mycket annat. Så är det och så får det vara tills Erdogans krav på Sverige uppfylls eller Biden tröttnar på sin turkiske kontrapart och vrider om armen på karln. Eller, givetvis, tills alla parterna från ett inrikes perspektiv kan säga att de vunnit något. Särskilt gäller detta Erdogan.

Detta känner givetvis Ann ”databas” Linde väl till. Även om man lätt kan få den uppfattningen att hon är bakom flötet så är hon så pass slipad att hon begriper vikten av att smöra för Turkiets president.
Sålunda sockrar hon deklarationen med ”– Sverige kommer solidariskt att bidra till hela Natos säkerhet, inklusive Turkiets”.

Samt givetvis att: ”– Sverige fördömer terrorism å det starkaste”.
Självklart kommer också ISP¹ få ändrade förhållningsregler och fortsättningsvis godkänna export av kulor och krut till Turkiet.
Det sistnämnda torde vara ett minikrav från Washington oavsett vad riksdagens egen huskurd, som snart ändå är avpolletterad, tycker.

Problemet med ovanstående löften och utfästelser är bara en enda sak. Det är vad man normalt kan förvänta sig av länder som ingår i en gemensam organisation med ömsesidiga förpliktelser. För det är väl ändå vad Nato får sägas vara. Sedan kan kan alla som orkar och vill försöka vrida och vända på Nato-stadgarnas artikel 5 hur mycket de vill.

Sannolikt, kan man tänka, att just denna utrikespolitiska deklaration ska ses som en liten testballong uppskickad för att se hur Turkiet reagerar. Eller en förförnedring om man tycker det låter bättre.
Turkiet får nu en rimlig chans att analysera och reagera på innehållet, och kanske vara redo att ta upp nya förhandlingar med Sverige i Natofrågan. Just nu ligger dessa i träda. Vore man optimistiskt lagd skulle det gå att konstatera att de åtminstone inte är officiellt avbrutna.

Slutresultatet av hela eländet lär bli att Sverige förlorar de sista resterna av självständighet som vi möjligen ägde, att Putte och hans kompisar blir ännu dystrare och att unga svenska kvinnor och män får ännu fler möjligheter och platser att låta sig lemlästas och dö på.

Men innan vi står där redo att lyda husses minsta vink och skicka blomman av vår ungdom på världsvida uppdrag i fredens tjänst så får vi avvakta några månader.
Hur snabbt det går bestäms inte av högstämda deklarationer i riksdagens kammare. Det beror på vilka inrikespolitiska behov Erdogan har och hur långt Biden i USA släpper kopplet på honom. Nästa år vid samma tid som nu misstänker jag att Sverige är ett fullständigt (militärt) lydrike till USA.

  1. Inspektionen för strategiska produkter