Utbildningspolitik
En skola där aktiemäklarens dotter är bänkgranne med lokalvårdarens son är bra för sammanhållningen och tilliten i samhället. Där kan ungarna bli kompisar, bli kära i varandra, bråka och bli sams.
Detta uttalande är direkt från Stefan Löfvens tal på 1 maj 2021 och kan alltså anses vara grunden i den nuvarande regeringens skolpolitik. Jag noterar att ingenting sägs om vikten av att lära sig läsa ordentligt och skriva begripligt. Ingenting om historia och samhällskunskap så att ungarna begriper något om vad som hänt och varför vi befinner oss här och nu just idag. Vidare synes naturvetenskaperna, litteraturen och främmande språk ointressant för statsministern. Inte ens de mer praktiska momenten i form av slöjd, hemkunskap samt gymnastik är av särskild vikt för barnen.
Istället ska barn med totalt olika förutsättningar, drömmar och mål tvingas att genomföra vänsterns omöjliga dröm. Ett samhälle där alla är totalt likriktade och helt eniga om allt. Eller som ”statsministern” väljer att formulera saken, sammanhållningen och tilliten i samhället.
Vägen till sammanhållningen och tilliten i samhället är extremt svår att genomföra eftersom vissa människor envisas med att sätta sina ungar i ickekommunala skolor, så kallade friskolor.
Så där vansinnigt fria är dom nu inte eftersom de trots allt måste förhålla sig någorlunda korrekt till statligt beslutade läroplaner. Dessutom är det så att eleverna har något så apart som en skolpeng, som består av skattepengar som föräldrarna och/eller vi andra skattebetalare får hosta upp med.
När det gäller de mer nya, eller sent ankommande eleverna beroende på hur man ser saken, är det skattekollektivet som helhet, och inte alls barnens föräldrar, som står för slantarna.
Givetvis är det så att så kallade välfärdskapitalister, som vet att rätt utnyttjad är statens kaka både stor och närmast oändlig, inte varit sena att utnyttja detta faktum.
I vissa fall har också rent ideologiskt ljusskygga aktörer lyckats kapa åt sig en bit av kakan och startat mer eller mindre suspekta skolor på grunder som minst sagt avviker från kristna västerländska, moderna, värderingar.
Fast för det mesta verkar det vara någorlunda hederligt folk som arbetar enligt så kallat sunda kapitalistiska principer. Det vill säga att skapa mervärde åt aktieägarna. Låt vara genom att plocka ut elever som inte kostar extra, skippa skolbiblioteken, ge glädjebetyg utan verklighetsförankring och skyffla undan vinsterna därav till suspekta skatteparadis.
Att anställa det som betecknas som behöriga lärare undviker man också i viss mån. Det kan tänkas att sådana inverkar negativt på satsat kapital.
För ”statsministern” är det dock inte utbildnings eller bildningsfrågorna som är det centrala problemet. Det är sammanhållningen och tilliten i samhället.
Om prioriteringen för skolan är att där kan ungarna bli kompisar, bli kära i varandra, bråka och bli sams, finner jag det oklart hur den ska rusta barnen för det som på politikerspråk brukar kallas för betydande utmaningar.
Jag tycker han redogör rent allmänt för hur det brukar se ut i den reklamfinansierade televisionens många så kallade dokumentärsåpor. Där verkar människorna vara mer än lovligt dysfunktionella. Och just därför är det så att dessa televiserade program inte nödvändigtvis utgör en bra förebild för hur den svenska skolan ska fungera.
Jag anser att ”statsministern” och hans utbildningspolitik bör få respass vid nästa riksdagsval. Skrota skolpengen och de statliga läroplanerna, skicka ut välfärdskapitalister, kommunala förstå-sig-påare och andra troll i omloppsbana kring Jupiter.
Lår föräldrarna bestämma själva över hur barnens utbildning ska läggas upp. Vill man hemundervisa själv eller hosta upp en obeskattad slant för att överlåta det till någon annan ska det också gå bra.
Föräldrar som önskar sina barn stabila värdegrunder och obefläckad tillit kommer lösa det galant. Precis som föräldrar med en önskan om att ungarna hellre ska klara multiplikationstabellen och svenska hjältekonungar som ett rinnande vatten också kommer klara biffen!
