Upplevd Otrygghet

Upplevd Otrygghet 1

Det small till i Göteborg. Man får anta att den upplevda otryggheten samtidigt rakade i höjden rejält.

Som bekant är det just den upplevda otryggheten som oroar höga vederbörande.
I exempelvis Lund upplever folk som i lugn och ro sköter sitt i de centrala delarna av staden, samt de som måste besöka lasarettets akutmottagning, otrygghet eftersom brutala invandrargäng råkar i luven på varandra på grund av skitsaker.

I Göteborg är sakernas tillstånd ännu värre. Där har invånarna, till och med de som bor i stadens bättre delar, all anledning att känna oro när de ligger i sina sängar och nannar kudde. Helt plötsligt kan det nämligen smälla av någonting så de får fira sig ner på fast mark genom att binda ihop lakan.

Enligt polisen beror det denna gång “förmodligen inte på någon olycka”. Det tillsammans med det faktum att det ska bo en polis i huset som vittnat mot gäng-/klanmedlemmar leder till en del intressanta funderingar.

En helt uppenbar tanke som man slås av är givetvis att poliser borde inhysas i särskilt iordningställda baracker bakom murar, taggtråd och tungt beväpnade vakter. Annars kan ju vem som helst förstå att den upplevda otryggheten blir för stor för dem som tvingas dela trappuppgång med lagens tjänare.

Eller så gör man något själva grundproblemet, det vill säga bombkastarna. Problemet med det är att vi helt enkelt måste göra skillnad på folk och folk.
Principen är då att vissa människor, de som bombar och håller på, helt enkelt är rötägg som har ett mycket mindre människovärde än de som inte kastar bomber och jävlas.

För socialister, vänsterister och annat löst folk är detta faktum mycket svårt att förstå. För dem är nämligen alla människor lika mycket värda. Orsakerna till att folk blir kriminaldårar står då att finna i allt annat än det personliga ansvar varje människa har för sina handlingar.

Vidare anses det bland dem att den kriminalitet dessa kriminaldårar står för egentligen inte är ett problem så länge inte alla råkar ut för den precis hela tiden.
Det är därför deras mantra är upplevd otrygghet.

Och det är visserligen sant att alla hus i hela Göteborg inte utsätts för bombdåd varje dag.
Men det är ett avgörande problem att bomber smäller alls! Det är det som folk stör sig på. Det är mig veterligen faktiskt ingen hederlig människa som ens i sin vildaste fantasi önskar sig att bomber detonerar i deras trappuppgångar.
Eller för den delen att brutala vildar från främre Orienten startar storslagsmål i städernas centrala delar.

En svårighet med att lösa problemet är att inga av riksdagspartierna ens vågar andas om vi ska ha möjlighet att frånta kulturfrämmande människor deras svenska medborgarskap och repatriera dem dit där de hör hemma. Alternativt låsa in dem för tid och evighet tills de inte längre utgör någon fara för samhället. Vi är nämligen bakbundna av det faktum att Sverige är en humanitär stormakt som förhåller sig överdrivet väl till såväl lagar, konventioner som värdegrund.

Problemet med den hållningen till sakernas tillstånd är att resten av befolkningen en vacker dag kan få väldigt mycket nog av hyckleriet. Tanken på vad som kommer hända då är minst sagt förskräckande. Då finns risken att de som nu lider av upplevd otrygghet reser sig och får vilken BLM-demonstration som helst att likna en familjefestival.

Man kan undra vad höga vederbörande anser om svenne-banan tar sig ut till orten och bjuder motstånd? Eller hur poliser som blivit utsatta för bombdåd reagerar?

Hur långt ska det behöva gå, egentligen?
Måste vi näpsa Stockholm med att starta inbördeskrig innan de begriper att för oss medborgare är den upplevda otryggheten högst reell?