Ukraina

Ska man göra sig till ovän med alla är Puttes bekrigning av Ukraina lämpligt att ta upp.

Med Putte är det så att han från första början har varit ärlig med sina tankar om Sovjetunionens fall. Om detta ansåg helt enkelt att det var århundradets misstag, något annat vore för övrigt märkligt. Putte är av den gamla stammen och utbildad inom KGB, Sovjetunionens politiska säkerhetstjänst.

Att han, om någon, skulle anse att det imperium som fött och närt honom skulle vara dåligt tyder på att den som menar det saknar grundläggande insikter i den mänskliga psykologin.
Med väst var det säkert så att alla här var hjärtligt trötta på kalla kriget. Sovjetrepublikerna var trötta på Sovjet. Om sådana futiliteter bryr sig dock män av Puttes slag föga, det är deras förbannelse eftersom motiven som driver dem således är förutsägbara.

Vad Putte gjorde var att flinande spela med i västledarnas charader och leka snäll gosse. Det sades vackra ord, trycktes många händer och byggdes gasledningar. Ingen kan heller utesluta att Putte och hans vänner understödde klimatvansinnigheterna så att kärnkraft och stabil elförsörjning kom i vanrykte.

Om man inte vill tro på det sistnämnda så är det åtminstone ett faktum att det ryska ledargarnityret inte sade någonting emot. Vad som än kan hållas för sant så ser vi resultatet idag.
En definitiv slutsats är att det inte är så kallat ”Putin-vänliga” partier som arbetat för att fasa ut en stabil elförsörjning.

En av Puttes tankar är den om ryska minoriteter i före detta Sovjetiska republiker samt deras behov av skydd.
En sak kan ju vara att de har behandlats styvmoderligt. En annan att de kanske inte över hövan alla gånger gjort sitt bästa för att anpassa sig. Rent allmänt är det säkerligen ingen höjdare att ena dagen vara representanter för kolonialmakten, nästa dag paria.

Min åsikt, vilken jag för övrigt står för alla dagar i veckan, är att det låter som en lam ursäkt för både specialoperationer och krig.
Det låter mer som en nödlögn för att kunna återupprätta ett fallet imperium, om jag ska vara ärlig.

I själva verket finns det bara en rimlig anledning till att alls hålla sig med en krigsmakt. Nämligen att har man inte det så står snart nog en annan krigsmakt på det egna territoriet, vilket kan anses vara bevisat i fallet med Ukraina.

Jag kan för övrigt gärna låta mig betraktas som en erbarmlig ynkrygg och vänsterist när jag konstaterar följande. Majoriteten av Ukrainas folk har inte på något sätt gjort sig förtjänta av den nuvarande situationen.
Ingen vid sina sinnens fulla bruk kan tänka annorlunda. Av rent principiella skäl är krig vidrigt.
Den som är av motsatt åsikt får väl åka dit själv och prova på.

Det riktigt absurda med kriget i Ukraina är trots allt om Putte förtar sig och Ryssland går under liksom Sovjetunionen, vad händer då?

Kommer ännu blodtörstigare typer inta Kreml för att ”skapa ordning och reda”? Sker det före eller efter att man fyrat av ett gäng atombomber?

Det är egentligen bara en sak som är tvärsäker i den nuvarande kalabaliken. Något konventionellt jättekrig i Europa blir det inte frågan om. Därtill är Putte för rumphuggen.
Faran ligger i att han storligen tröttnar på Ukraina och västvärlden och går in för att överta landet till etthundra procent.

Vilka scenario som är värst går det att klura på. Taktiska kärnvapen anser han nog vara en dålig lösning eftersom hämnden riskerar att bli kostsam.
Hans egna medborgares liv väger mer lätt. Det riskerar alltså bli masslakt.

För oss uppe i högan nord är det senare alternativet givetvis också att föredra, men även det förra faller ut till vår fördel. I båda fallen finns det nämligen inget Ryssland kvar som kan hota oss.

Sist och slutligen går det att med bestämdhet uttala följande. Den metod som användes för att tämja den ryska björnen efter Sovjetunionens fall fungerade dåligt. I den bästa av världar bör höga vederbörande ha lärt sig det!