En formulering på Twitter fångade mitt öga igår morse.
”Varför är alla till höger så jävla onda hela tiden? Det ska utrotas flyktingar, folk ska skylla sig själva, har du pengar ska du inte dela med dig, att vara snäll är naivt, korkat osv. Är inte det konstigt?”
Jag, som får lov att sägas vara ganska höger replikerade: ”Jag är så tokhöger att du blir mörkrädd, ändå förfäktar jag ingen av åsikterna du nämner.”
Med reservation för att skribenten bara var ute för att provocera, något som jag förstått inte är helt ovanligt på den plattformen, eller led av låg blodsockernivå, olyckligt kärleksliv eller är spritt språngande galen så kan formuleringen vara en intressant utgångspunkt för ett längre resonemang.
Vi kan börja med att definiera vad höger är genom att konstatera ett självklart faktum. I Sveriges riskdag sitter inga genuina högerpartier.
Där har vi enbart partier som är mer eller mindre vänster, åtminstone i den meningen att inget av dem önskar minska rikspolitikers makt över dig som individ. Det råder en stor samstämmighet om att medborgarna, eller röstboskapet som nog är den egentliga definitionen, har att betala skatt och i övrigt vara lydiga och lyckliga.
Den nuvarande ”borgerliga regeringens” mandat bygger på stöd från ett rejält socialistiskt alternativ kallat SD.
Ingen vill riktigt låtsas om det men SD är ganska precis som Socialdemokratiska Arbetarpartiet anno 1940-isch. Eller som en klok karl än gång sammanfattade det, socialister utan woke-mentaliteten.
Själva ”regeringspartierna” är inte heller mycket att hänga i julgranen. De önskar att lösa eventuella problem genom att beskatta, omfördela, lagstifta, organisera och omorganisera. De står också för principen att Sverige blir ett bättre land genom att frånhända sig kontrollen till diverse över- och mellanstatliga organisationer.
Jag själv är ytterst tveksam till hur Sverige kan bli ett bättre land genom att aktivt släppa ifrån sig sin egen beslutanderätt.
Högern vill givetvis inte ”utrota flyktingar”, själva tanken är absurd. Att vi inte vill ha dem i Sverige beror på många olika och spretiga skäl, för många är det huvudsakligen en ekonomisk fråga.
För andra tillkommer insikten om att det uppstått stora problem som har sin grund i bidragsmigranternas många gånger notoriska integrationsresistens. Ytterligare människor känner oro för den svenska kulturen.
Därutöver tillkommer kriminaliteten som ytterligare ett problem.
Att vänstern tycker att sådant står för ondska beror på ett mycket enkelt faktum. Allt annat än statssanktionerad diskriminering är fel.
Den enskilda medborgaren ska inte själv ta ställning till saker och ting eller skaffa egna perspektiv. Någon svensk kultur finns inte heller att oroa sig för. Om den skulle existera skäms vänstern storligen över den på grund av dess patriarkala struktur.
Vi inom den yttersta högern erkänner förbehållslöst rätten att tycka och tänka själv. För oss är rätten att diskriminera så att säga naturgiven.
Klassiskt liberala partiet önskar givetvis att det ska möjligt att repatriera människor, men att utrota folk är något som kommunister och nationalsocialister får ägna sig åt (båda är för övrigt vänsterideologier).
Folk ska ta ansvar, vilket är långt ifrån att ”skylla sig själva”. Staten varken kan eller ska ta ansvaret för den enskilda individen. I min idealvärld sker det i familjen eller lokalsamhället.
Undantaget är möjligen grova brottslingar.
Att tycka illa om skatt är inte detsamma som ”har du pengar ska du inte dela med dig”. Jag vill att människor i huvudsakligen ska få bestämma över sina pengar själv. Inget säger nämligen, förutom i vänsterns feberdrömmar, att människor per definition blir onda när de själv bestämmer över sin inkomst.
Inga som helst bevis finns heller för att pengar per definition blir godare och bättre av att passera skattmasens fingrar. Däremot kommer ett lägre skatteuttag givetvis innebära att många av vänsterns tokiga projekt får finansieras på annat sätt.
Den intressanta frågan är givetvis om det fortfarande är lika kul att driva dem när man måste betala själv?
Med detta sagt kan jag påpeka att mitt eget parti, KLP, står för principen att man ska betala skatt. Men den skatten ska vara mycket lägre och mer transparent än idag.
Är man då naiv och korkad om man är snäll?
Svaret på den frågan är ofta ett rungande ja!
Jag som klassiskt liberal medmänniska vill alltid utgå från familjen, därefter min bekantskapskrets och ytterligare ut till lokalsamhället. Därefter kan jag tänka mig landet och världen. Det skiljer sig alltså från vänsterns syn att agera världssamvete direkt.
Hur det kan kallas ondska förstår jag inte riktigt. För övrigt är det ingen som har att göra med mina personliga engagemang för olika saker, varken känslomässiga eller ekonomiska. Till skillnad från vänstern är vi gravt allergiska mot godhetssignalering
Jag tror helt enkelt att vänstern ägnar sig åt att spegla sina egna brister och tillkortakommanden när de skäller på ”högern”.
För att citera ett känt meme, ”Change my mind”!
