Två Procent

Magdalena Andersson fick äntligen hålla en presskonferens vars innehåll de flesta kunde finna positivt.

Själv kunde jag inte lyssna av den. Vissa av oss måste nämligen jobba och stå i så att Magdalena har något att betala notan med. Eftersom det blir allt färre av oss som verkligen bidrar till den gemensamma kakan som det ska delas på så hinns det inte med att sitta och glo på presskonferenser i tid och otid.

Man noterar det faktum att hon meddelade undersåtarna att försvarsbudgeten inom en något oklar framtid skall utgöras av 2 procent ur vår gemensamma BNP.
Det kan de flesta, utom möjligen notoriska MiljöPhascister och annat löst folk, finna positivt.

Tyvärr måste jag konstatera att den nymornade satsningen har tagit för lång tid och därför kommer bra sent. Det är för övrigt en gren som vi svenskar excellerat i om vi tittar i backspegeln.

1925 års försvarsbeslut, som skulle gälla från 1928, byggde på den aparta idén att första världskriget var det krig som gjort slut på alla krig. Som bekant gick det inte riktigt som planerat.

Efter andra världskriget, där Sverige lyckades med konststycket att hålla sig utanför, rustade vi på bra fram till ungefär 1968.
Den riktiga nedgången inträffade dock på 2000-talet när en viss statsminister prompt påstod att militären var ett särintresse.

Dessutom visste man av outgrundliga skäl att ryssen inte var särskilt revanschistisk efter Sovjetunionens fall. Han hade nämligen begåvats med frukterna av västerländsk rövarkapitalism, kleptokrati och andra gangsterfasoner. Synd bara att ingen lyssnade på vad Putte sa eller såg hur han rustade sin militär. Sedermera skulle det visa sig att den ryska björnen bara slickade sina sår.

Det verkligt intressanta är nu om Västeuropa lärt sig läxan.
Låt oss anta att Puttes expedition i Ukraina går som det är tänkt och landet blir en rysk lydstat, vidare att Putte stannar där. Hur många år kommer det ta innan syltryggarna i väst åter utropar fred i vår tid och börjar rusta ned igen?

Man ska också vara medveten om det bittra faktum att en försvarsmakt inte precis rustas upp på en fiskvart.
Faktiskt tar det bra med tid att köpa in kanoner, utbilda folk och få allt att fungera. Särskilt i Sverige kan det tänkas bli än mer besvärligt då hela regementen kan hemförlovas för att soldaterna känner sig kränkta av sina befäl.

Dessutom måste civilförsvarsmakten ryckas upp. Riksbanken har där föregått med gott exempel och bland annat köpt in försvarliga mängder av Bullens pilsnerkorv och ett antal förpackningar med skavsårsplåster. För undertecknad är det dock lite oklart varför Riksbanken behöver just skavsårsplåster, sannolikt är de djupare skälen till detta hemligstämplade med hänsyn till rikets säkerhet.

Sjukvården måste sannolikt börja lagerhålla nödvändig utrustning och vi ska inte tala om ökningen av värnpliktskullarna. För att säkra energiförsörjningen måste höggradigt mobila vindmöllor konstrueras med mera, med mera…

En otrevlig konsekvens av Magdalena Anderssons uttalande kan vara en framtida Nato-anslutning. Ett mer eller mindre uttalat krav för deltagande i den klubben är en försvarsbudget kring 2 procentstrecket.
Som det är nu är Magdalenas motstånd mot Nato hennes enda sympatiska drag. Men det kan blekna fortare än kvickt om sosseriet finner det nödvändigt för att behålla regeringsmakten.

En annan otrevlig konsekvens är finansieringen.
Socialdemokraterna är inte tappade bakom en vagn och inser givetvis att den i verkligheten förankrade principen att politik är att välja inte kommer fungera i Sveriges riksdag. För att få ett snabbt, brett och smärtfritt parlamentarisk stöd ska det införas någon form av extraskatt.
Dessutom, det inser till och med ett barn, stöd och bidrag är inte något dagens regering drar ner på om de vill ha fortsatt väljarstöd ute i landet.
Andelen genuspedagoger och integrationslotsar kommer med all säkerhet vara fortsatt hög!

Själv förhåller jag mig försiktigt avvaktande tills ÖB presenterat hur alla stålarna ska användas. Samt, givetvis, tills att man nedgjort all byråkrati som förhindrar att övningsfält och skjutbanor kan tas i bruk.

Dessutom kan vi förvänta oss att den så kallade ”klimatrörelsen” kommer skrika som skållade grisar när försvarsmakten kommer bli ännu hårdare motståndare till all möjlig vindkraft.
Det positiva med det spektaklet kan vara att man inser behovet av en inhemsk, från kontinentaleuropa fristående, energiförsörjning.

Det finns alltså anledning att se framtiden an med viss tillförsikt, i alla fall så länge höga vederbörande inte börjar yra om att gå med i Nato!