Trygghetsfrågor
Eskilstuna kommun tillsätter i januari ett nytt kommunalråd som enbart ska jobba med trygghetsfrågor.
Det kan kanske behövas i en kommun där 26,5 procent¹ av invånarna är ”utomlands födda” och merparten av dessa bosatta i ”socioekonomiskt utsatta områden”.
Precis som att tillskapa en enhet som kallas Familjecentralen som sannerligen är en multidisciplinär skapelse med bvc, barnmorskor, föräldrastöd från socialtjänsten och öppna förskolan. Principen är nämligen mycket enkel, enligt ett reportage i SVD måste man börja arbeta när barnet är i magen.
När det gäller Eskilstuna är det enkelt att se var problemet ligger. Kommunen har 107 593 invånare varav 27 974 då är ”utomlands födda”, majoriteten av dessa bosatta i ”socioekonomiskt utsatta områden”. I år har Eskilstuna haft 31 skjutningar!
Vidare har rikspolischefen, som egentligen bör kallas riskpolischef, mycket klart uttalat att skjutningar, bombningar och allmänt röveri kan inte polisen klara själv. Resten av samhället måste ta sin del av kakan.
Vilket ungefär som att sätta bocken till trädgårdsmästare eftersom det per definition måste vara samhällets fel att bland annat Eskilstuna sitter i det klister som man gör.
Åtminstone om man med samhälle menar väljare, politiker och byråkrater, men mer om detta senare…
Hodan Abdi Shek heter en för sammanhanget intressant person. Hon driver bland annat en informationskanal på Yuo-Tube (och TikTok, varvid kineserna kan få en direkt inblick i den dekadenta västvärldens fortskridande förfall!) ”där hon informerar på somaliska om allt från svenska förskoleregler och klädinköp till barns och föräldrars rättigheter.”
I reportaget i SvD noteras detta som alldeles självklart och normalt. Jag som klassiskt liberal är dock minst sagt skeptisk till upplägget.
Att Hodan Abdi Shek, kommen från Somalia som 19-åring och mamma till flertalet fosterbarn samt själv biologiskt mor till ett barn, som representant för civilsamhället informerar om Sverige är bra. Men att hon gör det på somaliska visar var hela problemet ligger. Nämligen i den närmast patologiska integrationsresistens som dessa grupper har.
Vilket inte underlättas av det faktum att gruppen utomlands födda i Eskilstuna uppgår till hela 26,5 procent av befolkningen.
Varvid vi kommer åter till problemet med samhället.
Så är det, tycker jag, att vi måste skylla den uppkomna situationen på samhället, det vill säga väljare, politiker och byråkrater. Man har nämligen, felaktigt givetvis, utgått ifrån att hela Sverige är en och samma entitet där allt gäller lika oavsett lokala förutsättningar.
För den som tänker i de banorna är det ingen omöjlighet att Eskilstuna ska klara en befolkningsandel på 26,5 procent utomlands födda. Min hemkommun Halmstad har jämförelsevis 19,8 procent födda utomlands.
Vi kan se det på ett annat sätt. I Sverige är det enligt SCB:s officiella statistik så att 80 procent av invånarna är födda i Sverige och 20 procent utomlands. Eskilstuna har då en andel av utomlands födda som är knappt 33 procent större än rikssnittet, sannolikt är det där skon klämmer även om man från officiellt håll kommer vägra att medge den saken.
Rimligtvis är det nämligen så, åtminstone om vi ska se på saken rent nyktert och logiskt, att om ”integrationen” i Halmstad (som ligger något under rikssnittet för andelen utomlands födda) fungerar i bästa fall knackigt, oftast inte alls, så är den nog rent katastrofal i Eskilstuna!
Det verkar alltså vara så som vi rasister säger. Själva antalet nytillkomna människor i Sverige är det grundläggande problemet. Ingenting underlättas av att dessa människor, eller åtminstone ett stort flertal av dem, till synes vägrar integrera sig eller till någon del anpassa sig till vårt samhälle.
Vilket bland annat Eskilstuna får lida av med 31 konstaterade skjutningar bara i år!
Därför måste jag ifrågasätta om lösningen inte kan vara en annan än att börja ”arbeta när barnet är i magen”, samt att på You-Tube och TikTok ”informera på somaliska om allt från svenska förskoleregler och klädinköp till barns och föräldrars rättigheter.”
Hur gärna jag ändå vill tro något annat verkar ett kommunalråd som ska arbeta med trygghetsfrågor snarare vara ett misslyckande än ett innovativt försök till lösning.
Mitt förslag är helt enkelt att börja se kommunerna som självständiga istället för delar av en nationell entitet och kapa riksdagens befogenheter att styra och ställa som den gör nu. Först då kommer vi kunna komma till avslut med den likriktning som riskerar att sätta fler kommuner än Eskilstuna i klistret!
