Trendspaning

Trendspaning 1
Vad passar bättre än att avsluta året med en förutsägelse om det som komma skall?

Det är något nytt på gång på modefronten. Ja, inte det mode som hederliga högerspöken som vi klär oss i. Det är nämligen mest av det litet enklare slaget och utgörs ofta av vad som krävs för att klara av föreliggande uppgift.
Mina arbetskläder består exempelvis av svarta byxor och dito skor på nederdelen. Till det en vit skjorta som kröns av en fluga kring halslinningen. Det anses lagom excentriskt och samtidigt tillräckligt prydligt för att kunna jobba med folk som jag gör om dagarna.

Det enda egentliga kravet jag ställer på min utstyrsel, förutom att den är hel och ren, är att jag har olika strumpor på höger respektive vänster fot. Jag har under årens lopp lärt mig att yngre människor finner det vara en utmärkt konversationsstartare att fråga varför jag har det.
De små liven kan nämligen vara lite nervösa att träffa mig. Stämningen blir genast mer avslappnad om de upptäcker att jag har olika strumpor på fötterna.

Om modeindustrin kan man säga mycket. Bland mycket annat att deras förkärlek för pinnsmala modeller av vissa sägs bero på den bland designers utbredda homosexualiteten som påstås leda till en idealisering av den prepubertala pojkens kropp. Huruvida detta är sant eller inte har jag aldrig haft tillfälle att kontrollera med folk inom branschen. Detta av den enkla anledning att jag inte känner någon att fråga.

Vidare kan man konstatera att klädmodeindustrin torde vara en av de mer meningslösa resultaten av själva moderniteten som tänkas kan. Som kapitalistisk princip är den givetvis en lyckträff för de som tjänar pengar på den. Modet ska ju bytas minst en gång per år. Sålunda blir det en pervers evighetsmaskin av hela rasket.

Till modeindustrins förfäran har det på senare år rests allvarliga invändningar mot densamma. Har man inte haft synpunkter på modellernas kroppshull har det varit tankar om hållbarhetsaspekterna eller arbetsvillkoren för de stackare i tredje världen som slavar i textilindustrins fabriker.
Det kanske allvarligaste har väl dock varit synpunkterna på sexismen inom branschen. Att man helt enkelt har en tendens att betrakta kvinnor som sexualobjekt.

Jag som utomstående betraktare kan väl dock tycka att det inte finns någon anledning att kasta särskilt med skit på modeindustrin. Den sexualiserade synen på fruntimmer har som bekant också förekommit även inom mycket finare branscher, exempelvis kultursektorn. Man kan väl sammanfatta hela problematiken med att snuskgubbar finns det överallt där kvinnor är.
Det ligger så att säga i sakens natur att predatorerna samlas där bytet finns. En lämplig liknelse är att pedofiler av lätt insedda skäl gärna jobbar med barn.

En liten titt på 2022 års mode från de stora aktörerna ger vid handen att det nu är helt i sin ordning, enligt dessa, för kvinnor att visa mycket hud.

För en som framlever sitt liv i det smaklösa träsk som ett påstått progressivt och modernt västerländsk samhälle utgör låter det onekligen lite överraskande. Jag som inte begriper ett dyft om mode tycker mig under årets varma månader se en kavalkad av mer eller mindre nakna fruntimmer passera revy på stadens gator. Eftersom min arbetsplats ligger i en av landets större städer, dessutom i en skärningspunkt där kvinnor från kulturer som stipulerar att de ska klä sig i enmanstält möter kvinnor från kulturer som uppenbarligen inte önskar att något skall överlämnas till fantasin, så kanske jag är lite miljöskadad.

Men här är det alltså fråga om de riktiga drakarna i branschen. De som klär den progressiva eliten, alltså inte vanligt folk från orten eller den i västerlandet så talrika något undre medelklassen. Dessa drakar har länge brottats med gåtan hur de ska få mycket hud att verka inkluderande och jämlikt.

Svaret har givetvis varit busenkelt. Man “hittar en ny sorts nakenhet, där alla kroppar får vara med.”
Så enkelt var det alltså.

När man (förlåt ordvalet) penetrerar textmassorna som skrivs hittar man professorer som tvärsäkert uttalar sig om att nakenhet tidigare handlat om “sex och makt”. Eftersom en del av modellerna nu alltså synes vara något överviktiga, kanske rentav i riskgruppen för att utveckla diabetes typ 2 och drabbas hårt av förevarande viruspandemi, har man alltså vänt på steken och fått det att handla om annat än “sex och makt”?

Själva spaningen inför det nya året landar alltså i konstaterandet att den progressiva vänstern lydigt kommer fortsätta  gå i kapitalismens ledband och gladeligen ändrar betydelsen av språket och orden för att få allsköns tarvligheter att passa in i deras alltmer förvridna världsbild.
Själv skulle jag skratta brallorna av mig om en kvinna i bekantskapskretsen klädde sig i det som idag stipuleras som varande högsta mode. Det har väl för övrigt hänt ett par gånger med ganska katastrofalt resultat som följd…

Det finns dock ett modemässigt uttryck som står sig i alla tider och skiftningar, och det är är riksdagskandidat Jönssons fluga i officiella sammanhang. Har vi tur får vi snart se den i riksdagens talarstol!
I övrigt önskar jag er ett gott nytt år!