Transitionen

Det är för mycket att hoppas på en majoritetsregering av klassiskt liberal modell efter nästa val, eller för den delen efter valen som följer.
Svensken i gemen är för trygghetstörstande för ett sådant utfall
Men drömma kan man fortfarande göra även i Sverige. Frågan är då vad man drömmer om?

I princip går det att urskilja två huvudströmmar.

Den världsfrånvända som önskar mer eller mindre revolution och kullkastandet av samhället såsom vi känner det till grus och aska. Det är inte helt klart, anser jag, hur det nya sköna ska resa sig från grushögarna.
Samt den realistiska som önskar en transiton från vår nuvarande konsensussocialism till ett friare liv där den enskilda medborgaren kan räknas som en vuxen och kapabel individ.

Jag anser mig tillhöra den senare skolan. Möjligen beror det på att man som medelålders vit man är bekväm med tanken att förändringar blir bättre och mer beständiga när det sker med eftertänksamhet och förnuft snarare än med kaos och våld.

Som alltid när man strävar mot en förbättring måste vi ha målet och tidsspannet för att nå det klart för oss. Målsättningen bör vara klart formulerad och möjlig att genomföra utan att för den saken skull tillgripa mer våld än nöden kräver.
Vi måste ta avstamp i hur situationen ser ut idag, vad som är fel med den och hur den kan förbättras. Det underlättar mycket om vi har en möjlighet att titta på historien och dra slutsatser om vad som ledde hos hit.

När man som undertecknad är i det närmaste tvångsrealist inser man snart att egen majoritet i rikets styrelse snarare är en våt dröm än en realistisk faktum.
Visst får vi drömma. Men förväntar vi oss att drömmarna ska slå in fullt ut riskerar vi att spänna bågen för hårt och skjuta över målet.

Det som primärt gäller nu är att få uppmärksamhet och skapa opinion. I det Klassiskt liberala partiet har vi en profilfråga som skiljer ut oss, nämligen vår obändiga tro på medborgarens rätt att vara fri från en förtryckande stat.
Det gäller ekonomisk frihet, åsiktsfrihet och frihet att leva efter eget tycke och smak.

Något som man kanske inte tänker på är att vi tar oss rätten att faktiskt diskriminera andra. Att kräva stopp för bidragsmigration är en sådan sak. Eller att medborgare sluter sig samman och menar att vissa typer av religiösa byggnader inte skall få uppföras.
Det kan uppfattas som att man bryter mot principen om icke-aggression. En överordnad princip måste dock vara att ett land med rötter i en kristen västerländsk tradition har en oinskränkt rätt värna sin kulturtradition.

Uttrycket att ta seden dit man kommer är väsentlig i sammanhanget. Det är en förutsättning att man anpassar sig och respekterar folkflertalets uppfattning i dylika frågor.
Givetvis innebär det att man rent teoretiskt kan tänka sig att vissa områden kraftigt kommer avvika från resten av landet.

Det finns två frågor som är brännande heta. Båda handlar om vår rätt att diskriminera. Det är migrationsfrågan och EU.

I båda fallen gäller det Sveriges framtid som vi känner landet, eller vill känna det. Båda frågorna skapar an avgrundsdjup klyfta mellan oss och majoriteten av vänsterblivna. Båda frågorna har djupa beröringspunkter med varandra.
Förmodligen kommer vi få ta mycket stryk från etablissemanget när vi presenterar lösningarna.

Den principiella frågan om hur omfattande staten skall vara kommer också ställa till det. Myndighetsdjungeln måste rensas, det är ett oomkullrunkeligt krav. Myndigheter kan vara bra till mycket. Men något särskilt i frihetsväg tillför de inte.

Hur vi ska säkerställa kritisk infrastruktur kommer under långa tider vara något vi måste arbeta med. Möjligen kommer det behövas någon överordnad styrning av denna.
Säkerhetspolitiken måste organiseras om och börja handla om riktiga saker. Hur ska polis, militär och gränsskydd organiseras för att uppnå resultat?

Det är med andra ord att ta tag i vardagsfrågorna och presentera lösningar som ger det resultat vi vill ha.
Nämligen transition till optimal frihet!