Trams

Idag behandlar jag lite osorterat trams.

Ett exempel är att Annika Strandhäll (S), som om vi tänker efter aldrig har synts svettig efter en dags hederligt hantverke, föreslår sänkt arbetstid till 35 timmar i veckan. Hon är inte ensam att som politiker gilla den tanken, SSU:s ordförande Lisa Nåbo, inte heller hon känd för att slita livet ur sig, har kontrat med 30 timmars arbetsvecka. Arbetsmarknadsminister Johan Pehrson (L) befarar att kortad arbetstid leder till en ökad arbetsbörda: ”Jobbar man mindre får man också mindre gjort. Det går inte att komma ifrån.” ¹

Poängen är denna, politiker ska inte lägga sig i hur mycket medborgarna arbetar, vi kan med varm hand överlämna detta till arbetstagare och arbetsgivare.
Om det är så att arbetstagarna inte känner sig tillräckligt säkra att förhandla om saken själv kan man med fördel organisera sig och förhandla kollektivt om saken. Fackförbunden finns redan på plats och skulle sannolikt må bra av att någon enstaka gång behöva tillvarata sina medlemmars verkliga intressen istället för att lajva allt möjligt annat som man gör idag.
Individer som undertecknad, självsäkra typer med märkliga och sällsynta kunskaper som arbetsgivare skriker efter, kommer givetvis klara sig ändå.

Det finns många fördelar med en sådan tingens ordning alldeles förutom att den hindrar politiker som inte, eller mycket knappt, gjort ett vettigt handtag i hela sina liv att lägga sig i våra liv. En sak är att vi bättre kan fördela arbetstiden över hela våra aktiva liv, är man ung och obunden kan man jobba mera för att trappa ner när man blir äldre och skaffar sig bättre intressen.
En annan är att de som kan och har förmågan faktiskt kan jobba mera än de som inte kan och har förmågan.
För såväl Annika, Lisa och Johan låter sig detta inte göras, enligt deras fyrkantiga och kollektivistiska synsätt är det nämligen avgörande att alla har det ungefär lika illa. Förutom Annika, Lisa och Johan, de har ju det o-e-r-h-ö-r-t tunga ansvaret att styra oss andra. De bör alltså få behålla sin priviligierade tillvaro.

Det andra struntet är av allvarligare slag. Ministären Keir Starmer i Storbritannien har officiellt gått ut med en varning på X att folk ska tänka efter innan de publicerar vad skräp som helst i sociala medier. I ultrasnabbt genomförda rättegångar har brittiska medborgare redan blivit dömda för publiceringar som anses uppmana till olika fantasifulla hatbrott.
Detta är ett typiskt exempel på hur våra repressiva överherrar, och damer, önskar förtryck människor som de medvetet svikit och gärna fortsätter att svika.

Enligt den så kallade ”elitens” sätt att se på saken är medborgarna, som i praktiken utgör deras chefer eftersom medborgarna betalar deras löner och väljer dem till deras ämbeten, ena erbarmliga svikare.
Inte bara saknar medborgarna anpassningsförmåga till det ny och moderna, det vill säga att deras västerländska moderna kultur ska krossas av medeltida trosföreställninger, de har också den dåliga smaken att reagera med våldsamt motstånd.

En viktig sak som Keir Starmer bortser ifrån är helt enkelt att människorna i Storbritannien anser det suboptimalt att, som dom ser det, ses som tredje klassens medborgare när nya befolkningsgrupper med väsensskilda föreställningar och höggradig integrationsresistens ska inlemmas i samhället.
Redan från början är landet klassegregerat på ett sätt som kan vara svårt att förstå för en svensk, särskilt för de representanter för det svenska klägget som nu hånflabbar över att bland annat undertecknad använder socioekonomiska förklaringsmodeller på utvecklingen i Storbritannien.

För enkelhetens skull, så att till och med ledar- och kulturskribenter i statssubventionerade svenska medier begriper, kan man förklara det på följande sätt; politiker bör som ett minimum se till sina egna först innan man försöker leka världsförbättrare!
Det har glömts bort också i Storbritannien, att tro något annat är bara trams. Lösningen ligger inte i hårdare censur, den ligger i att göra om och göra rätt!

1. Tidningen Arbetslivet. För rättvisans skull kan vi konstatera att Johan Pehrson faktiskt synts svettig när han stått vid grillen.