Tolkskolan

I Svenska Dagbladet läser jag ett reportage om den mytomspunna Tolkskolan.

Rubriken är ”Så lär försvarets elitskola ut språk perfekt på 1,5 år”. Vilket givetvis kan misstolkas av den som är lika analretendent som undertecknad, ett rimligt alternativ skulle kunna vara ”Så lär försvarets elitskola ut perfekt språk på 1,5 år”.
För så är det, när officersstudenterna är klara med sin utbildning går åtminstone en del av dem inte att skilja från dem som vuxit upp med språket.

För er som inte känner till Tolkskolan tarvar denna mytomspunna institution inom det svenska försvaret en förklaring. Den startades i efterdyningarna av andra världskriget när det kalla kriget rasade och ryssen, dåvarande Sovjetunionen, kunde betecknas som ett reellt hot mot Sverige.
Man utgick på goda grunder från att åtminstone några fulingar skulle kunna fångas in när invasionskakan landsatts i Sverige och dessa behövde tömmas på nyttig information.

Dessutom, fastän det hålls för en officiell sanning att Sverige inte sysslar med dylika tarvligheter, behövdes folk till de delar av Sveriges myndigheter som sysslar med inhämtning av information av det mer svåråtkomliga slaget som klarade flytande ryska.

För oss som är relativt medelålders och allmänt samhällsintresserade har Tolkskolan ett mystiskt skimmer över sig. Den som kom in där ansågs inte precis tappad bakom en vagn. Bland annat bevisa detta av att officersstudenterna under tre terminer ska banka in 11 000 glosor i sina arma skallar på något av de tre språk de studerar, ryska, arabiska eller franska.

Antalet glosor må vara betydande, det blir tydligen 300 stycken i veckan som ska nötas in, men tyngdpunkten ligger på att använda språket i olika sammanhang. Retorik­tävlingar, debatter, rollspel, ständiga tolkningar görs under den lärarledda delen av utbildningen som upptar 25 timmar av de 70 timmar i veckan som studenterna lägger ner (åtminstone officiellt, i praktiken blir det mycket mer än så).

I den sistnämnda ligger sannolikt hemligheten till Tolkskolans resultat. Ett rent och skärt slit helt enkelt, studenterna jobbar häcken av sig för att lyckas. Vilket är ett bistert faktum för exempelvis mig, jag är i själ och hjärta en erbarmlig latmask som trivs bra med att skrota runt i knapp styrfart och ångrar att jag köpt ett hus med två plan eftersom trappan till ovanvåningen kan kännas oövervinnelig.
Dessutom har jag till min fasa upptäck att det finns lövfällande träd i trädgården, ett slit är vad är att vara husägare!

Det är givetvis intressant att fråga sig varför vissa väljer att underkasta sig så hårt arbete. Sannolikt beror det på en enkel kalkyl med variabler som ambition, förmåga och möjligheter. Man kan anta att den intellektuella kapaciteten är mer än vad genomsnittet av Sveriges befolkning kan prestera. Efter att man infört noggranna antagningstester har andelen som inte klarar utbildningen sjunkit till 5 procent.

Tolkskolans elever är med andra ord det som vänsterblivenheten hatar mest av allt. Kompetenta människor som är redo att slita som djur för att lyckas. Själv är jag förvånad över att den får vara kvar i alla år, det beror sannolikt på att den dels flyger lagom lågt under radarn samtidigt som skolan bidrar med så mycket kompetens att man inte kan bråka om den.

Idealmedborgaren i Sverige ska ha lagom ambitioner utan att uppvisa elitistiska tendenser. Möjligen undantaget påläggskalvarna inom de olika politiska ungdomsförbunden som tränas för mer ledande samhällspositioner.
Har man passerat en viss gräns i hierarkin kan vilka dumheter som helst tillåtas, då blir pianot så att säga självspelande. Vår avgående ”justitieminister” och likaledes avgående ”klimatminister” är utmärkta exempel på detta.

Att vi inte har fler mytomspunna institutioner som Tolkskolan är ett direkt bevis för hur lågt vi premierar elitism i Sverige. Det är ett beklagligt faktum som ligger vår nordiska randstat i fatet!