Tiotusen

Under 2021 rapporterades 10 000 individer med avvisningsbeslut som avvikna.

”– Vi har människor som befinner sig i vårt samhälle som vi inte känner till och som ingen har kontroll över, säger Cajsa Velden, chef på Nationella gränspolisen.”  (SVT 21/1 2022)

Man får påstå att det är ett betydande antal individer som försvunnit. Förmodligen till fromma för de städbolag som anlitas av regeringens statsråd. Varken statsråden själva eller firmorna de anlitar för att städa hos dem verkar ju inte vara särskilt knussliga när det gäller att kontrollera uppehållstillstånd.

Hur många individer som stannar kvar i Sverige är emellertid inte helt lätt att svara på. Enligt gränspolisen och migrationsverket är rörligheten över gränserna i Europa betydande.

Frågar man expertisen på Röda Korset, i detta fallet Alexandra Segenstedt, får man sig en så kallad problematisering till livs. ”– Debatten blir ofta förenklad i en väldigt komplex fråga. Vi vet att det finns personer som lever i Sverige som inte har en laglig rätt att vistas här, men det finns otroligt många orsaker till det, säger hon.” 
(SVT 21/1 2022)

Här kan vi konstatera att Alexandra vill få oss att fundera i andra banor än den som betyder något, nämligen den juridiska.
Självklart står alla som kommer hit sig själv och sina egna önskemål närmast. Jag kan till och med förstå att varje person upplever sig ha starkt ömmande skäl till att få stanna, samt att det alla gånger är bättre här än skruttlandet de kom ifrån. Nu är det dock en gång för alla så att selektionsverktyget är juridiken.
Finner juridiken att man inte har skäl att stanna så får man inte stanna.

Alexandra Segenstedt anser att människor ska stöttas under processen för att känna trygghet i att återvända om det blir utvisningsbeslut.
Polisen röstar snarare på utbyggda förvar där personerna kan hållas inlåsta och sedan förpassas ifrån när den dagen kommer.

Analyserar man dessa två olika ståndpunkter kommer man fram till att förvarsprincipen är något bättre men i princip lika omöjlig som Alexandras ståndpunkt.

Med Alexandras synsätt riskerar man kanske en integrationsprocess som leder till att personerna rotar sig i Sverige. Samt icke minst att de skapar känslomässiga band till de svenskar som stöttar dem, och vad det leder till den dag de ska ut vet vi ju redan. Nämligen protester och demonstrationer.

Med förvarsprincipen måste det givetvis byggas en ohemul massa förvar. Drygt 10 000 platser snyter vi inte ur näsan precis. Dessutom ska eländet bemannas och hållas under kontroll. Mat ska de väl också ha. Ni hör vilken apparat det blir av det.
Möjligen kan lokalpolitiker som desperat jagar arbetstillfällen bli glada över den sysselsättning som skapas av projektet.

Det enklaste vore givetvis att inte skapa problemen genom att stänga gränserna. I Sverige är det för övrigt ingen svårare sak att ordna med det.
Vi är en liten randstat på en halvö med hela Europa mellan oss och de flesta som vill hit. Logistiskt är det med andra ord ett helt företag att ta sig hit.

Det som möjligen är det största problemet är bilden av Sverige som landet där mjölk och honung flyter i åarna. Där har vi någonting att jobba med alla till mans. Jag misstänker dock att vi med relativ enkelhet skulle kunna sälja in att majoriteten av de som önskar framleva sina liv härstädes inte är välkomna.
Att vi fått nog helt enkelt, att det får vara stopp och nog nu.
Det borde inte vara något problem att skrämma bort hugande välfärdsspekulanter med tanke på alla andra dumheter som man lyckas få folk att tycka.

Men innan vi lyckas med den saken får gärna polisens visioner om förvar realiseras. Det har jag inget emot. Eftersom vi även vintertid har ett relativt milt klimat kan man med fördel slå upp tältläger långt från allfartsvägarna där de kan få bo i väntan på utvisningarnas verkställande.
Jag lovar att ta upp frågan när jag kommer till riksdagen 2022!