Tillträdesförbud

Tillträdesförbud 1

Nu sätter ni väl kaffet och punschen i vrångstrupen när riksdagskandidat Jönsson uttalar följande: Det finns faktisk saker i Sverige som jag tycker är helt utmärkta och som till och med fortsättningsvis kanske kan finansieras med skattemedel.

Två sådana saker är kommunala simhallar och bibliotek.
Anledningen till denna sakernas ordning är att båda fyller en i mitt tycke nyttig funktion i samhället. Badhus för att invånarna därstädes har en möjlighet att förlusta sig och öva simning även under den tiden då vårt bistra klimat sätter stopp för att göra det utomhus. Bibliotek för att det är trevligt att läsa böcker och bläddra i tidskrifter. Dessutom utgör de senare (teoretiskt) en utmärkt plats för studier.

Självklart ska vi inte sticka under stol med att det också finns problem med skattefinansierade simhallar och bibliotek. När man tänker efter är det givetvis så att det är dyra schabrak att driva. Självklart måste kommunalpolitiker hållas kort så att de inte förlorar all markkontakt i sina ambitioner att sätta kommunen på kartan med sina skrytbyggen.
Det finns i princip heller inget som motsäger att varken simhallar eller bibliotek kan finansieras privat. Men vad jag menar är mera att de inte behöver jämnas med marken bara för att de är skattefinansierade.

Som vanligt när saker och ting skattefinansieras blandas det in en massa meningslösa demokratiska principer i resonemanget. Särskilt problematiskt tycks det bli när kommunerna ska till att hantera den del av befolkningen som inga demokratiska principer har.
Som bekant finns det ju en hel del sådana individer lösa på våra gator och torg. Inte sällan är det fråga om kulturellt aparta och gravt integrationsresistenta individer.

Både i simhallar och på bibliotek utgör dessa individer ett icke önskvärt inslag. Eftersom det vid detta laget har gått så långt med buslivet att politikerna inte längre kan tala enbart om upplevd otrygghet, numera har de fått krypa till korset och erkänna att otryggheten är mer påtaglig än så, så har Justitieminister Morgan Johansson, eller Mållgan som vi lite skämtsamt kallar honom, fått meddela att vissa individer kan meddelas tillträdesförbud.

Inte helt oväntat utbröt ett sällan skådat kackel i det offentliga Sverige efter justitieministerns meddelande om detta. De som ogillar Mållgan talade harmset om att han bara apar efter moderater och sverigedemokrater, vilket i princip är sant. Mållgan har inte tidigare tyckt att det var särskilt nödvändigt med tillträdesförbud. Men snart är det val och hårdare tag är lite av en modegrej inom politiken, då går det som det går…
Bibliotekarierna tycks tveksamma till projektet, vilket säger en del om deras politiska sympatier, och talar om de demokratiska principerna.

Biblioteken har nämligen enligt dessa först och främst ett folkbildande uppdrag. Det gäller både på det rent skönlitterära området, eftersom de bevisligen erbjuder mer än Camilla Läckberg, samt inom den tunga facklitteraturen, samhällsinformation och evenemang.
Stadsbiblioteket i min egen hemstad, Halmstad, har exempelvis den 22 januari bjudit in Amineh Kakabaveh, politisk vilde i riksdagen och därstädes jourhavande sosseräddare, i dennes egenskap av ordförande i föreningen Varken hora eller kuvad (Väst), för att delta i ett seminarium med anledning av Fadimedagen.¹

Låt vara att ingen av dem som verkligen skulle behöva seminariet kommer dyka upp, de är nog upptagna med att vara allmänt integrationsresistenta, men det är ett exempel på vad som förekommer på biblioteken. Det är ett exempel på demokratiska principer och folkbildande uppdrag.

Simhallar lyder givetvis också under problematiken med demokratiska principer och folkbildande uppdrag. Inte minst eftersom simhallar innebär att man kan tillägna sig vattenvana och simkunnighet, vilket inte ska underskattas i ett vattenomflutet land som Sverige. Till skillnad från många av de länder som kulturellt aparta och integrationsresistenta kommer ifrån kan det vara bra att tillägna sig simkunnighet om man bor i Sverige.

Problemet med demokratiska principer, och för all del folkbildning, är att det för att det ska fungera gäller att alla parter lägger manken till. Det fungerar dåligt om den ena parten inte vill, kan eller begriper.

I vänsteristernas idealvärld fungerar det så att inga kulturella skillnader finns. Skulle det mot förmodan vara så att den minsta skillnad föreligger, vilket alltså för vänsteristen i princip förefaller otroligt, är det vi i Sverige som har fel.
Som kanske är bekant för mina samhällsintresserade läsare har det på fullt allvar föreslagits att bibliotekarier i Skåne skulle utbildas i “vardagsarabiska” för att kunna ge en bättre service till sina besökare.
Detta resonemang har dock visat betydande brister när det prövats mot verkligheten i både simhallar, bibliotek samt i det övriga samhället.

I min idealvärld är det så att kulturella skillnader är högst påtagliga. Vidare kan jag konstatera att i Sverige skall svenska normer och värderingar gälla. Om det föreligger kulturella skillnader är det utlänningen som har fel och jag har som har rätt.
Bor man i Sverige tillägnar man sig exempelvis språket så att man på egen hand klarar av att navigera sig genom vardagen. I en simhall gäller det ovillkorligen att tvaga sig innan badet och sköta sig i simhallen.
På biblioteket gäller låg röstvolym och att i övrigt sköta sig där också. Det tål att påpekas att detta inte har något med den vita mannens förtryck att göra.
Det är helt enkelt vanligt folkvett. Begriper man inte det har man inte i det offentliga rummet, eller alls i Sverige, att göra!

Så enkelt är det med det. Tillträdesförbudet är alltså en utmärkt tillfällig lösning tills vi är tillräckligt många som kan ta tag i problemet och lösa det på allvar. Nämligen att flytta de kulturellt aparta och integrationsresistenta till länder där de bättre kommer till sin rätt!

  1. Fadern mördade henne 2002 eftersom hon inte bara brutit mot familjens “hederskoder” utan även uttalat sig offentligt om “hederskulturen”. Fadime var född i Turkiet.