Talmannen

Talmannen 1

Enligt konstens alla regler har Ulf Kristersson nu fått uppdraget av talmannen att bilda regering.

Det har nämligen avhållits så kallad talmansrunda efter höstens val som gav Sveriges ”borgerliga” partier majoritet i riskdagen.
Då sätter sig Sveriges näst högsta höns, talmannen i riskdagen som kommer näst efter konungen i rang, ned med respektive partiledare och sonderar läget.

Bråkrören hos MiljöPhascisterna och Nooshi D. som leder Vänsterpartiet behöver egentligen inte tillfrågas alls men får väl sitta och språka över en java ändå. Av rent formella skäl syns det illa vara att utelämna dem från dessa viktigheter.
Med Annie Lööf från Cekten är det samma sak. Vi kan tänka oss han kon kanske fick en styrkekram av talmannen nu när hon ska ge sig ut på en osäker arbetsmarknad som GD eller ambassadör, eller om det ska vara ambassatris om det är en kvinna.

Magdalena hade redan lämnat in sin ”regerings” avskedsansökan. Så i hennes fall var det egentligen rent onödigt att fråga. Hon är för övrigt upptagen med att planera flytten från Sagerska. Det är klart ett digert göra med tanke på de omfattande kontroller hon denna gången underställer de städfirmor som eventuellt skall enrolleras.

Men SD, KD och L var klara i sitt besked. De ville ha Uffe, Uffe fick det alltså bli!
Sålunda är hr. Kristersson glad som en lärka och kan kasta sig över det mest omedelbara problemet, nämligen valet av ny talman som ska ske nästkommande måndag.

Med talmannen är det så att han eller hon i Sverige alltså anses var näst efter majestäten i rang. Trots att det är en så pass viktig post har man inga direkta regler för hur den ska tillsättas. Genom åren har det dock utvecklats en parlamentarisk tradition att det största partiet utser talmannen, åtminstone i så måtto att talmannen kommer från det största partiet i den grupp av partier som bildar regering.¹

Här begriper alla som har följt rapporteringen om valet att det föreligger ett problem av stora mått för den gode Uffe.
Det är nämligen så att SD är det största partiet i den grupp av partier av partier som ska bilda regering. Frågan är då om hr. Kristersson ska släppa till den posten till en ur det partiet som han helst av allt inte vill ha i regeringen?

Om han gör det, det vill säga följer den praxis som faktiskt råder, lär det bli ett hemskans liv och kiv. Jimmie skulle säkerligen mysa som en klockarkatt, men alla andra skulle anse att det vore att gå för långt av de vanliga skälen. Det vill säga gapa om nyssnazism och andra tarvligheter.
Som tur är ligger inte beslutet enbart i Kristerssons hand, Ebba och Johan har säkert också synpunkter på saken.

Mitt stalltips är att nuvarande talman Norlén får förnyat förtroende och att Jimmie sitter lugnt i båten.
Norlén är nämligen omtyckt av de flesta och Jimmie vill i första hand styra och ställa över medborgarnas liv. Det har han sagt själv (även om han inte formulerade sig exakt så) och är således intresserad av att få saker gjorda istället för fina titlar.

Att i görligaste mån hålla vänster-vänstern lugn och stilla genom att inte gå i full frontalattack när det gäller formalia som talmannen har också ett viktigt principiellt egenvärde.
Uffe markerar genom det ett visst statsmannaskap, vilket inte är att underskatta om han ska slippa rena bus-streck från oppositionen. Att släppa fram en sosse går dock inte av rent principiella skäl. Det begriper nog till och med socialdemonkraterna själva.

För övrigt är det ingen idé att bråka om detta med regeringsbildningen 2018 i färskt minne, då tog det 129 dagar att få projektet i hamn. Med ett uns av självbevarelsedrift är det inget som något riskdagsparti önskar.
Men jag har fel förr och kan ha det igen!

  1. Undantag finns dock, den nuvarande Andreas Norlén (M) är en av dessa.