SyltryggsDemokraterna!

Sverigedemokraterna kan nu byta namn till SyltryggsDemokraterna.

Det är praktiskt eftersom partiet då kan behålla sin förkortning SD samtidigt som det speglar partiets hållning i centrala politiska frågor.
Partiledaren, om han med någon reda kan kallas för det, Jimmie Åkesson har nämligen förklarat att han bytt fot i Nato-frågan. Eller bytt och bytt, det beror helt på vad Finland tar sig till.

Om Finland ansöker om Nato-medlemskap vill nämligen Jimmie att Sverige ska göra samma sak. Det är klart en pragmatisk, i meningen praktiskt inriktad, politisk hållning. Men om det är bra hållning för ett parti som säger sig värna om Sverige är inte helt självklart.
En fråga man som SyltryggsDemokrat måste ställa sig är rimligen i vilka andra frågor som man ska vänta in andra länders ställningstaganden innan man fattar beslut själva?

När det gäller en högst eventuell och självklart helt verklighetsfrämmande vederstygglighet som att ansluta sig till Nato finns det givetvis andra funderingar som måste tas upp. En av dessa är om vi verkligen vill låta oss styras av främmande makters göranden och låtanden?

På senare tid har det i pressen givits lugnande besked om artikel 5 i Nato-stadgan, den kollektiva försvarsklausulen. Den som stadgar att anfall mot ett medlemsland skall betraktas som ett anfall mot alla medlemsländer.
Vad som framförts av olika experter i ämnet är i princip att den ska man inte ta på för stort allvar.

Problemet är bara det att Sverige verkar lida av en närmast manisk besatthet att fullgöra alla förpliktelser som åläggs oss av de organisationer vi redan är medlemmar i. Jag kan inte för mitt liv tänka mig att den viljan minskar som genom ett trollslag om vi till äventyrs går med i Nato.

Dessutom, och detta är ett oomkullrunkeligt faktum, det är inte Jimmie Åkesson och hans kollegor i riksdagen som kommer skickas att blöda och dö på ärans fält. Däremot kan vi av historiska erfarenheter att döma konstatera att politiker gärna fattar beslut om att skicka iväg andra att göra det om de får möjligheten till det.
Det finns ingen anledning att tro SyltryggsDemokraterna i Sveriges riksdag om annat än att också de kan visa sig farligt beslutsfähiga i den frågan.

Ett avgörande misstag som alla Nato-älskare och Jimmie gör är själva motivet till det nymornade intresset för organisationen. Orsaken ska vara Putins krig i Ukraina. På något mystiskt sätt innebär det per definition ett territoriellt hot mot Sverige, vilket är nästan helt omöjligt att begripa för en sunt tänkande människa.

Vad Putin i sin, visserligen mycket febriga och märkliga, tankevärld försöker göra är att återupprätta ett Ryssland/Sovjet från fornstora dagar. Ett önskemål som han för övrigt har varit tydlig med från första början under sin tid vid makten.
Mig veterligen har Sverige aldrig varit någon del av Ryssland/Sovjet. Att människor från det som en gång skulle bli Sverige, nämligen vikingar från Mälardalsområdet, sannolikt haft sitt finger med i spelet för att ett protoryssland en gång i tiden skulle bildas hör inte hit.

Ur det perspektivet sitter vi alltså säkra i båten. Inte ens i den febrigaste av Kremls fantasier om livet, universum och allting kan vi sägas vara en förlorad del av Ryssland.
Dessutom har sannolikt Rysslands totala frånvaro av militära framgångar i Ukraina bevisat att den ryska björnen biter dåligt. Att den i omedelbar närtid skulle utgöra ett hot mot Sverige måste hållas för otroligt.
Om någon vänlig själ kunde upplysa Jimmie Åkesson om denna tingens ordning vore det en välgärning!

Vi väntar nu med spänning på vilka andra frågor som Jimmie Åkesson avvaktar med att ta ställning till. Samt givetvis vilket eller vilka länder som han inväntar besked från.
När det gäller ekonomi får man hoppas att han avstår från att följa Grekland. När det gäller bidragsmigration hoppas vi att han inte följer USA:s exempel. Råd och dåd från Afghanistans talibaner i pyjamas bör han rent generellt undvika.

De som tröttnat på Jimmies och hans vänners version av svensk mjäkighet är välkomna att söka sig till Klassiskt liberala partiet. Vi kommer aldrig dagtinga med uppfattningen att vår säkerhetspolitik sköter vi bäst själva utan att först ängsligt betrakta omvärldens göranden och låtanden!