Swexit!

Swexit! 1Ett mellanstatligt samarbete syntes för Europa vara en god idé när den tiden begav sig.
Man kan inte annat än förstå dem.
Två världskrig sliter hårt på grannsämjan och av nöden var man tvungen att hitta på en ny strategi.
Sagt och gjort, 1952 såg Europeiska kol- och stålgemenskapen dagens ljus!

Vi vet alla hur det gick. Nämligen åt pipsvängen.
Britterna som på grund av motståndet från Frankrikes dåvarande president de Gaulle blev medlemmar i dåvarande EG först 1973, har lämnat under buller och bång.
Ännu mer buller och bång kommer den gode premiärministern Boris Jonson, om han lyckas hålla sig kvar på 10 Downing street, få uppleva eftersom projekt Brexit triggat skottarna att gny om självständighet för att bland annat söka om ett eget medlemskap i nuvarande EU.

På det som britterna föraktfullt omnämner som kontinenten har EU att hantera bångstyriga polacker, frifräsande ungrare och ett Italien som minst sagt har notoriskt svårt att rätta in sig i både budgetdisciplin och behovet av stabila regeringsbildningar.
Möjligen är det så att en luttrad EU-ledning, och för den delen EU-byråkrati, önskade att alla var lika lydiga och välkammade som Sverige!

Till och med när britterna har lämnat EU-skutan lyckas de förarga sina före detta kompisar på fastlandet. Detta genom att bråka om vaccinet mot den senaste dödsmördarepidemin.
Givetvis kan vi förvänta oss att det kommer ytterligare skrammel när de så kallade vaccinationspassen ska organiseras. Som om det inte var nog att man ska tvingas visa upp ett intyg på att man varit en lydig medborgare för att få resa som man vill. Snarstuckna engelsmän, som kanske till viss del missförstått vad de gett sig in på, kommer bråka ännu högre när just deras system inte är kompatibelt med EU:s.

Har vi då någon nytta av EU, förutom att organisationens parlament utgör en utmärkt avstjälpningsplats för avdankade miljöpartistiska ministrar?
Svaret på den frågan är givetvis nej!
Jag skulle inte anförtro EU att vakta en vandrande pinne, än mindre känner jag att organisationen på minsta möjliga vis ska lägga sig i mitt liv.

När det gäller saker som berör undertecknad är det illa nog att man fattar beslut i Stockholm som påverkar mig. Jag är socialistiskt lagd i så motto att accepterar en regering som sköter utrikespolitiken, rättsväsendet och det militära försvaret av landet. Däri får bevakningen av Sveriges gränser sägas ingå. En, skulle jag vilja påstå, ganska klockren definition av en nattväktarstat.
I övrigt ska besluten ner på maximalt regional nivå, helst av allt vill jag ha möjlighet att haffa min politiker på stan och bjuda hen på en kopp kaffe medans vi samtalar om sakernas tillstånd.

Sannolikt är det dock så att mina önskemål får stanna vid en from förhoppning.
EU är, med benäget bistånd från bland annat den svenska “regeringen”, i färd med att kringskära en redan sargad frihet på nätet, skaffa sig egen beskattningsrätt och, som redan nämnts, begränsa medborgarnas frihet att röra sig relativt fritt över landsgränser.
Man är på väg mot det nya Kejsardömet Europa. Hr. Hitler myser från sin nuvarande utkikspunkt och känner ett sting av avundsjuka, tänk att det var så lätt att lura folk!

Riksdagsvalet 2022 är en utmärkt möjlighet att vända utvecklingen under förutsättning att väljarna tar sitt ansvar och röstar på kandidater som reflexmässigt motsätter sig hela EU-spektaklet.
Tyvärr ingår inte nuvarande riksdagspartier direkt i den gruppen, möjligen undantaget SD. En förhoppning är att det partiet inte hinner bli helt utslätat i racet mot regeringstaburetterna innan jag kommer in och kan rätta upp läget.
De andra partierna, både till namnet socialistiska och så kallat “borgerliga”, är hopplöst förlorade i överstatlighetens narkotiska dimmor.

Min förhoppning är att en riksdagsplats kan innebära en fruktbar kamp mot EU-projektet. En av mina första åtgärder i riksdagen kommer vara att ta kontakt med Sverigedemokraterna för att sondera hur vi kan samarbeta för ett Swexit!