(S)(V)T

(S)(V)T är en formidabel fiende såväl som en vän.

Nu senast döpte man tydligen om en del av programmet Svenska Nyheter till Kurdiska Nyheter och fick en humorist av det senare ursprunget att häckla Turkiets president Erdoğan.
Då hr. Erdoğan knappast äger det som kallas självironi och har kringskurit fria nyhetsmedier i sitt eget land blev det givetvis ett väldans rabalder.
Enligt vad som går att läsa sig till i Expressen är Sveriges ambassadör i Turkiet uppkallad till deras UD för en avhyvling.

Läget är som bekant lite känsligt med tanke på Sveriges ansökan om Nato-medlemskap. Erdoğan har kraftigt satt sig på tvären och några kurdiska humorister och deras syn på honom vill han inte veta av.
Alltså, kan Nato-vänner tycka, var inslaget synnerligen dåligt koordinerat med kravet på att sitta still i båten tills Nato-medlemskapet var i hamn.

Enligt uppgift ska den goda (?) Erdoğan vara en temperamentsfull herre. Hans synpunkter på kurder i allmänhet är kända och att Turkiets valda parlament skulle sitta med det slutgiltiga avgörandet anses som helt uteslutet.
Den svenska ambassadören kommer alltså få göra skäl för sin, förmodar jag, höga lön och flotta tjänstebostad.

Tittar man på saken ur ett realpolitiskt perspektiv är det nog tyvärr så att saken redan är klar. Klart är att Erdoğan av principiella skäl måste vårda sitt ömma ego oavsett om Sverige ska med i Nato eller inte.
Lika klart är att karln i längden får svårt att stå emot. Sverige har redan lovat att exportera vapen och i sista hand kommer hr. Biden att dra åt tumskruvarna om trilskandet anses gå över styr.

För (S)(V)T är det givetvis en tacksam sak att håna en turkisk president. Man skulle kunna påstå att det är ett så kallat ”skall krav”.
Vad jag förstår, efter att ha överhört flera mobilsamtal som stressade och gråtfärdiga mellanchefer fört på mina dagliga tågresor, är ”skall krav” oomkullrunkeliga storheter som icke till något pris kan förändras.

Erdoğan betraktas nämligen allmänt som så förbenat skurkaktig att han knappast går att ta i med tång.
Faktiskt så skurkaktig att det närmast anses som att Sverige offrar sig genom att gå med i Nato. På frågan varför vi då ska gå med i organisationen alls lämnas endast halvkväden visa som svar. Jag anser förövrigt argumentet att vi kommer ställa svenska soldater under turkiskt befäl som lögnaktigt. Vi kommer ställa dem under amerikanskt befäl, det är illa nog.

I detta fallet kan jag dock tycka att (S)(V)T gör rätt i att ta in en kvoterad humorist och ge Erdoğan en känga.
Det är nämligen för en större sak än det dagspolitiska käbblet som det är viktigt. Genom att framställa oss som djupt fientliga till vissa medlemmar inom Nato minskar vår trovärdighet och framtida mandat i organisationen.
Jag skulle önska att man konsekvent gjorde samma sak med EU-länderna. Att göra oss till paria där underlättar vårt framtida utträde ur den organisationen.

Problemet med det sistnämnda är att svenska ”journalister” i allmänhet, och (S)(V)T i synnerhet, verkar svårt anfrätta av tanken på europeisk solidaritet och samarbete. Det räcker liksom inte att banka på Ungern och Polen, man borde ge sig på Tyskland och Frankrike!

Drömma kan man alltid. Men med (S)(V)T är det nog så att vi kan se oss om i månen att den organisationen ska bli bättre. Inget av de nuvarande riskdagspartierna önskar utföra ett veritabelt alexanderhugg och störta dem i fördärvet.
Man kommer fortsätta med vinklad nyhetsrapportering och dito samhällsreportage. Ibland, och närmast som rena arbetsplatsolyckor, kommer satir produceras som passar som hand i handske för en luttrad klassisk liberal.

I detta fallet gjorde (S)(V)T rätt, de kan rentav ha försenat vår ansökan om Nato-medlemskap med flera dagar!