Sveriges mest onyanserade parti

Den 12 februari planerar Sveriges mest onyanserade parti, partiet Nyans, en aktion på Mynttorget i Stockholm.

Mikail Yüksel, partiledare och före detta centerpartist anger enligt SvD följande skäl till aktionen: ”Vi vill uppmärksamma omvärlden på vad som händer i Sverige. Dels att man tillåter koranbränningarna, dels att politikerna lägger förslag efter förslag på att inskränka muslimers rättigheter. Man vill till exempel förbjuda muslimska friskolor och stoppa utländsk finansiering av moskéer.”

Enligt vad jag kunnat utläsa går hela spektaklet ut på att hänga upp två dockor föreställande ett par mindre tongivande politiker. En har profilerat sig hårt på att vara en sjutusan till korvgrillare, den andra är sosse av det slag som var vanligt förekommande på 1940-talet.
Huruvida detta ska kunna påverka svenska medborgares grundläggande friheter att tänka, tala och anordna olika offentliga manifestationer, som att bränna koraner, är vid denna texts pressläggning ännu högst oklart. Det framstår vidare som  osäkert vilken annan fråga av betydelse som kan komma att påverkas.

Man kan visserligen tänka sig att den del av det så kallade etablissemanget som börjat darra på manschetten angående populasens rätt att öppna gröthålet påverkas i ytterligare negativ riktning. Det är emellertid ingen nyhet att just dessa människor har en något surmagad inställning till vanligt folks att säga sin hjärtans mening.
Samma människor brukar också med näbbar och klor försvara public service och presstöd, två av det svenska samhällets mest förfinade metoder för att styra fåren rätt i fållan.

Med detta sagt måste vi konstatera ett mycket viktigt faktum. Den före detta centerpartisten Mikail Yüksel, partiledare för Sveriges mest onyanserade parti, partiet Nyans, är självklart i sin fulla rätt att genomföra manifestationen.
Är man någorlunda vid sina sunda vätskor uppmuntrar man givetvis initiativet och manar Mikail Yüksel till flera aktioner, endast så får vi möjlighet att avslöja att Sveriges mest onyanserade parti, partiet Nyans, inte har något i det svenska politiska landskapet att göra.

Partiet är nämligen uttalat identitetspolitiskt. I praktiken innebär detta att Mikail Yüksel önskar omforma det svenska samhället efter de primitiva normer som han har med sig från sitt riktiga hemland, Turkiet.
Vi kan alltså konstatera att Mikail Yüksel är som vilken integrationsresistent bidragsmigrant som helst. Sveriges mest onyanserade parti, partiet Nyans, startade han också efter att Centerpartiet haft ett för dem otroligt vaket och nyktert ögonblick före valet 2018 och kastat ut honom på grund av för tätt samröre med turknationalister.

Vad som är viktigt att förklara är konceptet Mikail Yüksel. Han är ännu en av dessa människor som av oklara skäl väljer att flytta från sitt hemland för att söka lyckan i Sverige. Här får han chansen till ett vettigt liv genom jobb och studier.
Visserligen väljer han när det gäller studierna det som kräver ett absolut minimum av intellektuell ansträngning, kandidatexamen i Europa- och statsvetenskap och en masterexamen i offentlig förvaltning från Göteborgs universitet, men det får hållas för sant och visst att det i rent teoretisk mening kan kallas studier.

Men något ligger ändå och skaver hos mannen som inte kunde vara sin egen lyckas smed i hemlandet, något fattas honom. Han beslutar sig för att ge sig in i politiken men satsar på fel häst och blir prompt utkastad.
Det är då det går upp en ljus för honom (alternativt en oljelampa som Alladin brukar husera i), det är ju västerlandet som sådant det är fel på!

Det är den västerländska kulturen som erbjudit honom jobb och skattefinansierade studier, samt tanke-, yttrande- och mötesfrihet som är problemet. Han är i själva verket ett offer och i allra högsta grad utsatt för förtryck!
Precis som alla andra från mellanöstern och afrika är han i själva verket utsatt för de vitas kolonialistiska överhöghet!

Det är det som är konceptet Mikail Yüksel, det är så han ska förstås. Precis som alla andra som inte till 100 procent och lite till får som de vill skriker han som ett trotsigt barn och vill ha mer. Han är med andra ord precis lika integrationsresistent som det stora flertalet av dem vårt land tvingas husera.

I det bästa av världar skulle han givetvis flytta tillbaka till den kulturella sfär där han sannolikt trivs bättre.
Den verkligt intressanta frågan är varför han inte gör det?