Sverige och Nato

USA:s försvarsminister är på besök i Sverige.

Under onsdagen har han planenligt avlagt ett besök på Muskö marinbas. Mellan förevisningar av Sveriges akvatiska förmåga och skrytiga överflygningar med helikopter 16, också känd som Blackhawk, hann han med att både hoppas på bättre tider och fara halvt med osanning.

Hoppet om bättre tider menade den gamle generalen skulle vara att Sverige kom med i Nato ”före sommaren”. Den halva osanningen bestod i att vi ”välkomnades som en allierad”.

Om vi börjar med den halva osanningen så kan vi konstatera följande. Sverige är givetvis sedan långliga tider halvt om halvt allierad med åtminstone USA.
För många Nato-kramare har det i själva verket varit ett mycket tungt argument för att vi sist och slutligen ska ta steget in i Nato och få möjlighet att påverka.

Förnuftsmässigt är det givetvis bra argument. Om det ändå är så att vi i praktiken kan gå med på en timme är det väl lika bra att ta steget fullt ut, då får vi åtminstone en chans att påverka!
Det lär ha varit så, sant eller osant, att till och med Palme hade ett dokument i sitt kassaskåp där USA under vissa specifika förutsättningar förband sig att komma till vår räddning när ryssen anföll.

Problemet är givetvis att vi skriver under på ömsesidiga försvarsgarantier, Om man som jag är allergisk just mot bindande avtal med tvingande formuleringar så är det ett aber.
Jag skäms inte, till skillnad från många andra, för att sätta friheten till agera enligt eget huvud i alla givna situationer.
Dessutom tycker jag det är fel att hasta in i Nato när Ryssland har de sämsta förutsättningarna som tänkas kan att hota Sverige.

Att vara frihetsälskare i Sverige just nu är emellertid inte, som det heter, precis det nya svarta. Däremot är det inne med allmän rysskräck och behov av totalitär stat. Det hjälper heller inget med att försvaret under en lång tid betraktas som ett obskyrt särintresse.
Jag har för övrigt accepterat tanken på att Nato kommer det bli, förr eller senare.

Att vi skulle hinna gå med i Nato före sommaren är dock mer osäkert. Min bästa gissning är att inträdet i bästa fall sker under juli-mötet i Vilnius.
Då har krutröken efter det turkiska valet lagt sig och Ungern är säkerligen sommarledigt och sorglöst. Dessutom kommer den av Turkiet beställda terrorlagstiftningen träda i kraft under sommaren, det om något bör få Erdoğan (om han sitter kvar efter valet) att falla till föga. Då står kanske Ungern ensamma och väljer att kasta in handduken.

Man kan vara förvissad om medlemskapet är klappat och klart åtminstone senast vid ingången av 2024. Annars inträder nämligen en smått unik situation. Sverige kommer kanske att vara det enda icke Nato-anslutna landet i Europa som ingått avtal med USA om vissa infrastruktursatsningar och förhandslagring av material.
Det skulle klart se märkligt ut om Nato-länder som Finland, Norge och Danmark hade samma avtal med USA som Sverige om vi stod utanför alliansen.

Förmodligen är det för närvarande att såväl Turkiet som Ungern av USA är satta under ”stark diplomatiskt press”. På vanlig svenska kan det kanske beskrivas som hot, lämpor och övertalningsförsök.
Unikt för de båda länderna, jämfört med Sverige, är (till alla Nato-kramares fasa) att de inte över hövan bryr sig om sitt eventuella anseende när de sitter med trumf på hand.
Enligt villkoren som alla Nato-länder skriver under på måste varje land självständigt godkänna nya medlemmar, annars blir det inget av.

Sålunda är hr Kristersson klädsamt underdånig när han intervjuas om saken. I sitt stilla sinne hoppas han givetvis att inte en enda tillståndsgivande polischef ska tappa humöret och godkänna allsköns stolligheter där svenskar, svensk-danskar och annat löst folk ska till att utnyttja sina grundlagsfästa yttrandefrihet. Det kan tänkas att karlstackarn fick blodstörtning när PKK:s fana hissades på på tre flaggstänger i Göteborg.

Själv konstaterar jag följande. Det är inte bara EU vi ska kämpa för att skicka ut i omloppsbana i framtiden, vi får snart Nato på halsen också!