Sverige Ankdammen

Sverige Ankdammen 1

Goda nyheter når oss. MiljöPhascisterna tar sitt ansvar och hoppar av regeringen.

Någon champagne finns det dock ingen anledning att korka upp. Avhoppet bevisar nämligen vad många av oss länge misstänkt. Den så kallade parlamentariska demokratin har under nuvarande förhållanden nått vägs ände.

Vi kan ta det från början.
Vid valet 2018 röstade valboskapen, vi väljare alltså, helt fel. Framför allt var det den relativt stora andelen mähän som lade rösten på SD som dabbade sig.
De politiker i Sverige som företräder alla andra partier i riksdagen kommer givetvis aldrig formulera det så. Men faktumet är oomkullrunkeligt.

Den stora kalabaliken efter valet 2018 berodde på att inget annat parti i riksdagen ville ta i SD med tång. Det gick till och med så långt att undertecknad, er egen riksdagskandidat inför 2022, fick in ett debattinlägg i kvällsblaskan Expressen om saken.
Givetvis lyssnade ingen på mig.

Efter mycket gråt och tandagnisslan föddes en JÖK-unge och såsseriet gick i säng med ett annat av riksdagens ytterkantspartier, MiljöPhascisterna.
Vi kan konstatera att det inte var en bra lösning.

Hr. Löfven fick så småningom nog och avgick. In från höger kom fru Andersson från finansen och insattes utan ”allmänna och fria val” som statsminister. Med andra ord det närmaste till statskupp vi kommit i Sverige under modern tid.

Tyvärr, kan man nog anse att fru Andersson tycker, kan inte en regering regera utan en budget. Trots hennes ansträngningar att få med de nyuppkäftiga kommunisterna i båten sket det sig storligen.
Cekten med Annie i spetsen valde nämligen att rösta på sin egen budget och lägga ner sina röster gällande de andra alternativen.

Resultatet blev att förslaget från M, KD och SD vann. Anledningen till detta är enkel matematik. De hade flest röster helt enkelt.

MiljöPhascisterna väljer sålunda att hoppa av regeringssamarbetet. MP och SD skyr nämligen varandra som pesten. Att ytterkantspartiet MP skulle kunna regera på en budget där SD är inblandad går inte för sig. Åtminstone inte enligt MiljöPhascisterna.

Man kan se det på ett annat sätt.
MiljöPhascisterna vägrar att respektera de val som väljarna gjorde 2018.
Problemet med den synen på sakernas tillstånd är det per definition innebär att Annie Lööf har gjort delvis rätt.
Att hon släppte fram fru Andersson var fel eftersom Cekten åtminstone teoretiskt är ett så kallat borgerligt parti. Att Lööf röstade på sin egen budget var däremot helt rätt. Det är, åtminstone rent teoretiskt, så det ska gå till i riksdagen.
Låt vara att Annie och Cekten genom sitt handlande grovt förbrutit sig mot löftet att inte ge varken SD och V inflytande i svensk politik: Så kan det gå när inte haspen är på och ivern att göra rätt resulterar i tokiga konsekvenser. Vi kan konstatera att Annie inte tillhör de skarpaste knivarnas låda!

Att MiljöPhascisterna skäller på Lööf är i princip vad man kan förvänta sig. MP och C har många horn i sidan till varandra. Förmodligen beror detta i grund och botten på att de i stort slåss om samma fisnödiga grupp av väljare.

Under nuvarande förhållanden har alltså den ”parlamentariska demokratin” nått vägs ände i Sverige. Anledningen till detta är de som anser sig något bättre än annat folk vägrar acceptera att folk kan ha andra åsikter än dem.
Exempelvis den åsikten att man kan rösta på andra partier än det egna, samt det bittra faktumet att detta är något man måste förhålla sig till i det parlamentariska arbetet.

Eller för att uttrycka det så att till och med Märta och hennes politiskt korrekta viktigpettrar till MiljöPhascister begriper det: det kan inte vara en nyhet att ni regerar på nåder och är tvungna att balansera på slak lina!

Ett praktiskt sätt att lösa de parlamentariska låsningarna är givetvis att hysta MP all världens väg vid valet 2022. Visserligen kommer då en hoper arbetslösa MP-parlamentariker att behöva omplaceras till lämpliga sysselsättningar inom myndighetssverige, frågan är dock om inte detta är ett billigt pris att behöva betala. En del kan förövrigt skjutas ut till behövande internationella organ även om dessa kanske inte gjort något ont för att förtjäna det (de internationella organen alltså).

Övriga partier får väl ta sig i hampan och se sanningen i vitögat och regera bäst de kan på mandatet från folket. Kan de inte det får vi väl helt enkelt ompröva om ”parlamentarisk demokrati” är en så lyckad lösning.

Givetvis fattade Andersson det enda rimliga beslutet och begärde entledigade från statsministerposten efter bara 7 timmar. Hon blev alltså inte bara den första kvinnliga statsministern. Hennes första ämbetstid blev sannolikt en av världshistoriens absolut kortaste, intresserade och i ämnet kunniga har nog fått ett nytt rekord att notera.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera följande: ankdammen Sverige levererar!