Stort och Smått

Alla har vi ställt oss frågan vad EU ska vara bra för?

Jag, av alla människor, har till och med framkastat ett högst rimligt svar på den frågan. Det blir gärna så att människor med historiska kunskaper och tillräckligt med mål i munnen kan göra det, nämligen.

Resonemanget är ungefär som följer. Efter första och andra världskriget under första hälften av 1900-talet, och vars upprinnelser till stor del stod att finna i Europa, var man av lätt insedda skäl trötta på dylika kraftmätningar. Man kan säga att det var på tiden att Chamberlains högtflygande ord om fred i vår tid skulle besannas.

Eller så var det åtminstone så att man kunde tänka sig att eventuella framtida krig gott kunde föras i mindre utvecklade länder och med något mer begränsade inslag av mördande på rent industriell nivå.

Sålunda kom man på tanken att Tyskland och Frankrike kunde ingå en kol- och stålunion. Handlar man med varandra så är man inte lika pigg på att bekriga den andra.
Dessutom hade man dragit en del bittra slutsatser om den vägen Tyskland tog efter att de grundligen bestraffades i Versaillesfreden, nämligen att landet utvecklades till det tredje riket.

Rent teoretisk kan man nog tycka att resonemanget bakom konstruktionen vara hållbart. Tyvärr är resultatet i våra dagar mindre bra. Det blev nämligen ett EU av hela rasket.
Vad man inte tänkte på är nämligen att dylika konstruktioner mer eller mindre av nödtvång konvergerar mot en punkt där allt slutar med en superstat. Politiker avhänder sig nämligen inte maktbefogenheter på en fiskvart.

Vad politiker, och för all del också en hel del av deras väljare, tycker är mums är att likrikta genom lagstiftning.
Orsakerna till detta kan man tvista om. Jag tillhör inte nödvändigtvis den skara som tror att deras motiv är att vara elaka.
Enligt min blygsamma åsikt är det något värre än elakhet som driver dem. Nämligen deras inneboende övertygelse om att de i grund och botten vill alla väl.

Man ska generellt vara misstänksam mot alla människor som drivs av en tro på att de själva verket är snälla. Vad de inte begriper är nämligen att just det som de uppfattar som gott kan vara svarta döden för andra. De saknar helt enkelt empati nog att begripa sin egen förmågas gränser.
De är däremot fullständigt övertygade om att alla andra än dem själva saknar förmåga att överblicka konsekvenserna av olika specifika handlingsalternativ.

Jämför gärna med den senaste tiden debacle rörande vaccinering och vaccinationspass. De som vill tvinga andra tror sig verkligen veta precis hur alla andra ska, eller inte ska, bete sig. Detta oaktat att alla verkligen inte har samma förutsättningar eller krav på livet.

EU:s senaste likriktningsprojekt är USB-laddare till elektronisk utrustning.Tanken är att göra den så kallade usb c-kontakten till allmän standard för alla nya mobiltelefoner, läsplattor, digitalkameror, hörlurar och portabla högtalare.

Detta kan synas vara en detaljfråga i det stora hela. Men hela saken sammanfattar i ett nötskal varför det politiska projektet EU har gått över styr och med buller och bång borde termineras en gång för alla.
Om politiken används för att bestämma vilka kontakter vi ska använda till att ladda mobiltelefonen har det nämligen gått överstyr.

Hur vi ska ladda är en fråga för konsumenten och industrin. En politiker som har synpunkter på en sådan sak behöver avsättas och kastas ut i verkligheten så att det uppstår en välbehövlig form av markkontakt.
Får de bestämma om detta fortsätter vi att bekräfta deras patologiska verklighetsbild som säger att folk i allmänhet är oförmögna att begripa något själva.
Vilket är ungefär lika illa som att bekräfta psykotiska människors skeva verklighetsuppfattning.

Det är redan nu för långt gånget med vaccinkrav hit och vaccinpass dit. Låt oss inte i onödan uppmuntra deras sjukliga lagstiftningsbehov.
Jag behöver givetvis inte påpeka att frågan om ett snart Swexit ligger högt på min och Klassiskt liberala partiets agenda!