Statsministern
För andra gången inom en vecka har Sverige nu en kvinnlig statsminister.
Det förstås rent allmänt som en framgång även om det, vid tiden för denna texts pressläggning, återstår att se om rekordet på 7 timmars ämbetsperiod från förra veckan kan överskridas.
Om så blir fallet får fru Andersson sannolikt sikta in sig på att leda en minoritetsregering som kryssar sig fram bland den parlamentariska demokratins alla kobbar och skär.
Som lök på laxen påbörjas hennes period som översteprästinna med tvånget att regera på en så kallat borgerlig budget. Risken för grundstötning synes betydande för alla utom såsseriet själva.
Enligt en högt uppsatt tjänsteman inom partiet, jag tror det var hr. partisekreteraren och förre ordförande för Kommunal som uttalade sig, är fru Andersson den enda vuxna i rummet. Dessutom är budgeten i princip socialdemokraternas egna med några smärre detaljjusteringar.
Hans uttalande är intressant på flera sätt. För det första böjer han vördsamt på nacken åt sin partiordförande. Det kan ju behöva visas lite ödmjukhet från ett LO-fack i dessa bistra tider.
För det andra snor han en borgerlig retorik rakt av. Vilket tyder på cirkulärt och ekologiskt tänkande. Man återanvänder det som är bra och vänder orden mot dem som uttalat det.
För det tredje gjuter det mod i en numera ganska ordentligt stukad rörelse. Vilket behövs inför den batalj som valrörelsen kommer innebära.
Jag misstänker nämligen att borgerligheten huvudsakligen sitter nöjd med att budgeten som antogs hålls för att vara deras egen.
Några större kriser vill de inte ha inför valet i höst. Det får räcka och vara nog med parlamentariska rabalder nu.
Såväl ur ett kortare som ett längre perspektiv är det nu bättre att slipa knivarna för ett eventuellt övertagande av makten från såsseriet i höst.
Borgerlighetens budgetarbete, som kanske inte gick så lätt som vi förletts att tro, var så att säga punkt ett på dagordningen för M, KD och SD. Nu väntar det hårda arbetet med resten av åtgärderna för att äntra regering och departement till hösten.
Den första frågan är om L kan räddas kvar i riksdagen. Sabuni kämpar för glatta livet och har med viss nöd fått godkännande från sina medlemmar att samarbeta med SD.
SD måste ytterligare putsas för att göras salongsfähiga. Jimmie stretar på med sin vitbok och uttalar sig i positiva ordalag om (S)(V)T.
Ebba hoppas väl att husaffären sist och slutligen ska gå i lås. Ulf är statsmannamässig i största allmänhet, han bygger precis som fru Andersson på imagen att vara vuxen i ett rum.
Vad Cekten sysslar med är det väl ingen som riktigt vet, mer än att de röstar för en statsminister som är socialdemokrat och mot budgetar som socialdemokraterna lägger. Det sistnämnda är de i sin fulla rätt att göra. Men de är knappast helt logiskt och stringent.
För borgerligheten verkar de dock förlorade helt och hållet. Vilket kanske är lika gott det.
Med vår nya statsminister är det så att hon inte saknar ambitioner. På en fråga vad hon ska ta sig för under de 10 månader som återstår till valet svarar hon prompt att hon kan tänka sig att sitta kvar i 10 år!
Där har vi en kvinna som vet vad hon vill och inte tvekar att delge populasen sina önskemål. Faran är givetvis att hon får rätt. Såssar dras till makten som svenskar till boosterdoser av vaccin. Lockelsen är så stor att båda grupperna mer än gärna bortser från konsekvenserna av sitt handlande.
Såssar regerar mer än gärna på andras budgetar eftersom det i alla fall innebär att man får sitta främst vid köttgrytorna. Enligt den parlamentariska demokratins märkliga logik kan det till och med vara till nytta för landet eftersom alla får vara med och bestämma om något.
Väljer man att se det från ett annat perspektiv kan det istället uppfattas som ingen riktigt tar ansvar för någonting. Förutom för såsseriet då, givetvis. Som bär det tunga oket av att behöva styra.
Själv är jag skeptisk till hela projektet. Jag hoppas att höstens val utfaller på följande sätt: vänstern får 174 mandat, borgerligheten 174 mandat. Själv kniper jag en plats i riksdagen och blir den berömda tungan på vågen.
Då lär fru Andersson och alla andra få slita hårt för sina löner, det kan jag lova!
