Statsbudgeten
Fru Svantesson har presenterat statsbudgeten.
Om denna har det mesta redan sagts och det kan sammanfattas enligt följande, de flesta tycker att den är långt ifrån bra. Vissa menar att den är rent av usel.
Vad man tycker korresponderar i stort med var man står på den så kallade politiska skalan som i Sverige varierar mellan något mer högra socialister till uttalat vänstersocialistiska böjelser.
Jag konstaterar följande: fortfarande år 2023 envisas man med att framlägga en statsbudget med den uttalade målsättningen att den ska lösa, eller åtminstone hjälpa till att lösa, landets svårigheter.
Om inte det är själva definitionen av högmod och dumhet så vet jag inte vad som är det. Faktum är, åtminstone för alla som har en rimlig verklighetskontakt, att anledningen till att vi har det som vi har det beror på att politiker envisas med att försöka styra oss.
I en klassiskt liberalt styrt land är den uttalade målsättningen att politiker på aggressivast möjliga sätt ska låta bli att lägga sig i människors liv. Som ett resultat av detta Klassiskt Liberala Partiet att offentlig förvaltning i princip endast ska omfatta rättsväsende, utrikespolitik, krigsmakt och lagstiftning.
Med en sådan smal stat lär statsbudgeten bli därefter, tämligen smal och vässad. Klassiskt Liberala Partiet har som uttalat mål att så mycket som möjligt i samhället sker naturligt på den fria marknaden.
Att så mycket som möjligt hanteras av en fri marknad innebär inte per definition att det sker utan vissa regleringar. Politikens uttalade mål är att hantera vissa ramverk för vad exempelvis energimarknaden ska erbjuda Sverige. I vissa fall talar vi om regelrätta förbud, det måste exempelvis anses onödigt att medborgarna fritt ska kunna hantera massförstörelsevapen.
Den grundläggande principen är att politiken utgör en administration av folkviljan. Politiken ska däremot inte uttala vad folk ska tycka, tänka och göra.
Klassiskt Liberala Partiet är också uttalade motståndare till att staten ska syssla med bistånd och vara involverad i diverse organisationer, exempelvis EU, som kostar oss mycket pengar utan att nyttan av dem är helt klar.
Länder som vi bistår pekuniärt kan exempelvis löna oss med att attackera våra ambassader och hota oss med terrorangrepp, till EU är vi nettobetalare. Att avbryta den pengarullningen kommer innebära ett stort tillskott till Sveriges kassa.
I ett Klassiskt liberalt Sverige kommer statsbudgeten bli en av de minst viktigaste frågorna eftersom frågan helt plötsligt enkelt kan överblickas och röra områden som vi kan enas omkring. Utan en massa tramsiga klimatmål, kostnader för bidragsmigration eller märkliga kulturyttringar så blir situationen helt enkelt lättare att hantera.
De viktiga frågorna som rör människors vardag kommer flyttas ut där de hör hemma, i kommunerna och civilsamhället. Vissa saker som försäkringar ska för de stora flertalet hanteras av den fria marknaden.
Ett område som Klassiskt Liberala Partiet kommer prioritera är en stark krigsmakt. Vi kommer aldrig någonsin acceptera att den ses som ett ”särintresse bland andra särintressen”. Jag är beredd att gå så långt att påbörja ett uteslutningsärende ur partiet för den medlem som uttalar sig så.
En sak ska vi nämligen vara medvetna om, ett land har alltid en stående armé på sitt territorium, sin egen eller någon annans.
För de som bekläder rikets högsta politiska poster, och för deras väljare, låter givetvis detta som ren gallimatias. Orsaken är de förra inte betror människor om någon förmåga att hantera sina liv, de senare förstår inte bättre än att hålla med dem. Med den inställningen från båda parter hamnar man givetvis i en situation där staten blir garant för ett gott liv.
Att skruva till mer eller mindre verklighetsfrånvända statsbudgetar blir tillsammans med en allt snårigare lagstiftning verktygen för att fördela välstånd och ställa saker tillrätta.
I själva verket begränsas bara medborgarnas frihet samtidigt som politikernas makt ökar.
Klassiskt Liberala Partiet vill att det ska vara tvärtom, ökad frihet för medborgarna och ingen makt år politikerna!
