Staten Kroppen och Döden

Staten Kroppen och Döden 1

Ett säkert sätt att göra sig ovän med alla från höger till vänster är att diskutera lagstiftningen kring rätten till våra kroppar. Dödshjälp och abort eldar massorna!

Rent statistiskt har jag drygt 28 år kvar att leva. Detta förutsatt att jag inte lider en för tidig död orsakad av dödsmördarvirus eller någon olycka.
Med största sannolikhet trillar jag dock av pinnen som ett resultat av sjukdom i cirkulationsorganen, i andra hand som följd av någon tumörsjukdom.

Vem vet, när jag ska till och kila vidare kanske man börjat respektera folks önskan om att få vara med och bestämma själv.
Läkarna kanske slipper upprätthålla den charad som i dagens Sverige förekommer på sjukhusen när folk kommer in för sista vändan och tillåts ha anhöriga som vakar över dem dygnet runt på rummet. Det är inte så att jag beklagar den möjligheten, tvärtom. Det är tacksamt för oss som haft möjligheten att hjälpa till på det sättet.
Men när den dagen kommer för min egen del hoppas jag att vi kan ha ett samtal om förutsättningarna och därefter i lugn och ro avluta projekt liv. Istället för som idag, läkare och vårdpersonal som man närmast får tvinga ur det självklara konstaterandet att nu har det sista tåget gått.

Idag är det tyvärr inte möjligt eftersom svensk sjukvård av olika anledningar anser det oetiskt att ens tänka tanken på att människor skall har rätten att slutgiltigt bestämma över sina kroppar och liv. Man försöker på alla sätt göra frågan komplicerad och misstänkliggöra motiven och hedern på oss som vill diskutera den.

Vilket är en märklig syn på sakernas tillstånd. I andra änden av livet har vi nämligen den av staten sanktionerade rätten till abort. Tydligen är den lika okränkbar som rätten till att ligga och pinas maximalt när man skall till och dö, vi kan verkligen fråga oss varför?

Om nu staten stretar emot i den ena änden borde man väl göra det i den andra också?

Med abort är det givetvis så att rätten till densamma anses vara ett stort framsteg för den kvinnliga delen av befolkningen. Vilket jag i allt väsentligt kan hålla med om.
Men den stora frågan är om staten ska ha något att säga till om. Det är min bestämda uppfattning att den skall hålla sina långa fingrar från allas kroppar och reproduktionsorgan. Frågan om abort är sist och slutligen något för kvinnan och den behandlande läkaren, inga andra.

Vid detta laget har säkerligen en del proppar gått hos mer högerkonservativa läsare.
Det går också att tänka sig att en hög med karlar utan några särskilda politiska värderingar, eller högst oklara sådana, känner sig förfördelade och undrar varför de inte ska få vara med och bestämma.

Det går att konstatera att en del kvinnor säkerligen känner en stolthet i att de genomgått ett närmast oräkneligt antal aborter. Men precis som i detta och andra fall kan vi aldrig förbjuda människor att vara rent korkade och göra i våra ögon felaktiga val.
Det är också så att män får bita i det sura äpplet och fundera över varför kvinnor önskar göra abort. Om vi nu undantar specialfallen av kvinnor som kanske har psykiska problem så kan det faktiskt vara så att hon ser ett problem med pappan till fostret.

För övrigt kan jag tycka att det är närmast surrealistiskt att det år 2020 utfördes cirka 34600 aborter i Sverige. Det säger väl en del om hur upplysta vi egentligen är i landet.

Staten och kroppen är en i grund och botten enkel fråga. Staten ska inte lägga sig i. Varken vår död eller något annat. Kvinnor ska få bestämma över sina egna kroppar, precis som män ska få bestämma över sina. En faderlig uppmaning från mig är att alla karlar utrustar sig med färska preventivmedel innan man hastar ut på galej. Så jävla farligt att ta ansvar för för sina kroppsvätskor är det inte så att det blir omöjligt.

Skriv ned hur du vill ha det om du skulle till och bli oåterkalleligt sjuk eller svårt skadad. Tala med det om dina anhöriga. Inte för att det har någon juridisk relevans, utan för att vi måste tala om det som är mindre trevligt också.
Sjukvården kommer till slut, när tillräckligt många av oss haft diskussionen med dem och viftat med våra anhörigas icke juridiskt bindande dokument framför näsan på dem, begripa att man måste ta tag i frågan.

Våra kroppar och vår död tillför oss, inte staten!