Sprida Gracerna

Det är viktig att sprida gracerna.

I USA har man löst det genom att princip dela upp makten i tre delar. En del som lagstiftar, en annan som verkställer och den tredje som dömer. I teorin är det det en god tingens ordning som exempelvis Sverige borde titta närmare på och försöka efterlikna.
Den svenska principen är mera oklar. Våra politiker gör sitt bästa för att avhända sig makt till internationella organisationer.

Vän av ordning kan säkert resa invändningar mot den beskrivningen. Det är exempelvis ett oomkullrunkeligt faktum att USA är medlem i Nato. Skillnaden mellan Sverige och USA på världsarenan är dock betydande. Till Nato kommer exempelvis Sverige mer eller mindre med mössan i hand och ber snällt på sina bara knän. USA å sin sida är högsta hönset inom samma organisation, samt en superdupermakt i världen. Hur länge till landet är det är väl mera oklart…

Vore det så att Nato var en organisation av likar begriper alla, eller åtminstone de med bevarade sinnesförmögenheter, att fru statsministerrinnan Anderssons första resa som ansökarland till organisationen skulle gått till Ankara, inte Washington D.C.

När det gäller eventuell oror inför Nato-medlemskapet anlägger just nu mer salongsfähiga personer än undertecknad veritabla bombmattor av lugnande besked för oroliga svenskar med handikappande ryss-fobi.
Aftonbladets Lena Melin är en av dessa ”lisor-för-själen” som uttalar besvärjelser till ro för skakiga typer.

”Hästhandel ger biljetten in i Nato/ Turkiet vill ha bra betalt för att släppa in oss”, utropar hon i sin kolumn i Aftonbladet.
Så är det ju, allom bekant liksom, att turken i grund och botten är en ränksmidare och allmänt otrevlig. Man vet aldrig var man har honom, denna aparta blandning av civilisatoriskt förfinad europé och österländska barbar!

Särskilt inte den nuvarande presidenten i landet. Enligt uppgift sitter han också löst till och har behov av att visa sig på styva linan inför hemmaopinionen, ett problem han förövrigt tycks dela med alla internationella ledare vi har en tendens att tycka illa om.

Man kan klart se på saken ur ett annorlunda perspektiv, det som mina politiska motståndare kallar för felaktigt och konspiratoriskt. Nämligen att Turkiet i första hand har sina egna intressen att bevaka och inser att detta är ett tillfälle som är lämpligt att utnyttja.
Därstädes, i det forna ottomanska riket, är man nämligen medvetna om att det blir en vinstaffär hur man än gör.

Någon direkt nytta av Sverige har man inte, åtminstone inte inom Nato, och utpressning med bidragsmigranter gentemot EU kan man ägna sig åt i vilket fall som helst.
Det låter dessutom bra för de egna kärnväljarna att kräva att journalister och annat misshagligt folk ska utlämnas. Retoriken är på samma nivå som vår ”feministiska utrikespolitik”, mest ett spel för hemmaopinionen.
Givetvis vill man kunna köpa svenska kanoner och annat pang-pang. Vapenembargon mot medlemsländer i en organisation vars verksamhet man ska delta i framstår som löjligt.

Men nu är saken som den är, och även Lena Melin ska ju skrapa ihop till brödfödan. Alltså får man ge sig in i leken och piska lite turk. Särskilt om man är kvinna och jobbar på Aftonbladet och det gäller Turkiets president som bevisligen är man och inte delar Aftonbladets journalistiska värdegrund.

Sverige verkar dock inte ha några egna intressen att bevaka (förutom ett pockande behov att hantera ryss-fobin). Ett bärande argument för Nato-anslutning är att vi fortsatt kan vara en stark röst i världen för allt vi står för idag. Det vill säga kärnvapennedrustning, bistånd till allt och alla, klimatkamp och feministisk snöröjning på Maldiverna.
Det enda vi egentligen är helt emot är att svenska folket genom sina politiker ska utöva någon reell makt alls!

Så även om det låter märkligt när det kommer från en klassisk liberal borde man kanske ha följande slogan att kampanja på i höstens val: ”Ge svenska politiker jobbet tillbaka!”