Spänningen är Obefintlig!
Spänningen är obefintlig inför dagens besök hos talmannen.
Saken är ju den att oavsett hur Uffe lyckas med sin ”regeringsbildning” eller inte så står vi väljare kvar med lång näsa.
Puttes ”specialoperationer” i Ukraina kommer exempelvis inte magiskt avbrytas för att Sverige får, eller inte får, en ny regering. Energikris har vi ändå och mest av helt egen kraft, som bekant kommer den också fortsätta ett bra tag framöver.
Med till visshet gränsande sannolikhet är det också ett faktum att skjutningar och bombningar fortsätter med oförminskad styrka. Klankriminalitetens inneboende dynamik har inget med sådana futiliteter som statsmakten att göra.
Att poliskåren skulle sluta ägna sig åt självförminskande inlägg på så kallat sociala medier och enbart ägna sig åt sina ”kärnuppgifter” kan också hållas för otroligt. Oavsett regering så sparkas inte rikspolischefer hur som helst. Även om en riktig hårding som begriper hur en slipsten skall dragas tillsattes är organisationen ungefär lika lättfotad som en supertanker med knapp styrfart.
Till många sverigedemokraters, och för den delen även andras, förfäran så kvarstår problematiken med integrationsresistenta bidragsmigranter.
Jag har hör mig för med bekanta inom rederinäringen och alla bekräftar mina farhågor. Man ligger inte i startgroparna för att påbörja förhandlingar med SD om transport av stora kvantiteter människor till Afrika eller mellanöstern.
Den enda stora förändringen som står inför dörren är i princip Nato-anslutningen. Alla sagesmän jag kan jaga upp i svensk statsförvaltning, vissa av dem är rent av pålitliga, menar att Erdoğan antingen av fri vilja eller tvång kommer falla till föga. Men det beror inte på den svenska ”regeringen”, tillslut kommer Biden och övriga inom Nato be karln att tagga ner lite.
Om Uffe och hans tre vänner lyckas ökar fortfarande inflationen och huspriserna fortsätter falla. Hans ”regering”, givet det faktum att SD inte får plats i den, kommer vara i de närmaste lamslagen när det gäller att åstadkomma saker utan att fråga Jimmie.
Eftersom Jimmie inte är en korkskalle ser han nog till att få betalt för att vara Sveriges andra största parti,
Jimmie är för övrigt ytterst medveten om det allra viktigaste i sammanhanget. Om, säger om, en ”regering” utan honom krisar till har han fantastiska möjligheter att göra sig ett namn som mannen som räddade Sverige.
Ingenting talar i alla fall emot att han skulle kunna göra ett fantastiskt extraval och sopa mattan med övriga riskdagspartier.
Det finns givetvis ytterligare fördelar, eller problem beroende på hur man ser det, med detta resonemanget.
Vänster-vänstern, bestående av S, C, V och MP, måste givetvis insett problemet med att SD kan få en skjuts vid en regeringskris. C befinner sig dessutom svårt sargade i sjukstugan efter Annies katastrofala vänstergir (MP är bara som vanligt skvatt galna och givetvis alltid otillräkneliga).
Det innebär att misstroende- och extravalsvapnet är ett trubbigt vapen att använda sig av, sådana projekt riskerar att baktända rejält.
Sedan har vi alltid Liberalerna, pseudoLiberalerna som jag gärna kallar dem, att ta med i beräkningen. Vad några samvetsömma riksdagshen ur det partiet kan ta sig till förmår nog inga löften om framtida toppositioner att stävja.
Om jag säger så här: Uffe har ingen avundsvärd position oavsett vad man tycker om karln och hans politik i övrigt.
Fast de enda egentliga förlorarna är du och jag. Vi måste hysta upp med pengarna till elräkningarna och stå ut med högre priser i övrigt.
Dessutom sitter åtminstone de flesta av oss i den föga avundsvärda positionen att vi måste sköta oss på jobbet. Visserligen är det inte helt enkelt att bli kickad i Sverige, men Uffe och hans polare har ännu mindre krav på sig.
De kan hänvisa till lömska väljare, ännu lömskare politiska motståndare, Putte och Jupiters konjunktion med Uranus och fan och hans moster.
Och klarar inte Uffe det står Maggan och väntar i kulisserna.
Gud bevare oss!
