Sosseriets Desperation

Sosseriets desperation inför valet börjar bli alltmer tydlig.

Givetvis kan vem som helst med den minsta kännedom om undertecknads politiska åsikter invända att det är en allmänt hållen titel på något som plitas ned av mig.
Jag anser nämligen, och det med rätta, att alla nuvarande riskdagspartier är socialister.

Mest socialistiska av dem alla är V tätt följd av SD. Därefter följer S, L, M och KD.
Cekten och MiljöPhascisterna befinner sig i en helt egen division som, om det nu inte var så att de riskerar att tillskansa sig reell makt efter valet, skulle kunna kallas rent trams.

Vad MiljöPhascistiskt ”trams” kan leda till riskerar vi att få känna av till vintern när kylan biter och snön yr. Det är också partiet som i allra minst utsträckning bryr sig om svenskarna som folk och Sverige som nation. Deras bekymmer för det världsomspännande ”klimatet” är desto större. Om vi inte tar oss i akt riskerar de att utplåna oss som nation för att ett eller flera graderade mål i Paris och annorstädes ska kunna uppfyllas.

Många blir givetvis purkna när jag placerar SD till vänster om S. Men sansade människor inser oftast efter ett tag att det är en rimlig bedömning. Egentligen är den avgörande skillnaden mellan de båda partierna att SD vill rikta bidrag och stöd till andra typer av individer och grupper än S, nämligen pursvenskar.
Individuell frihet är sannerligen ingen paradgren för något av dem!

Men ni förstår säkert principen om ni håller med om premissen. Man kan sammanfatta det med att alla riskdagspartier är desperata.
Men mest desperata av alla är givetvis Socialdemonkraterna.

När jag var ung och vacker var Socialdemonkraterna rejält stora. Det var sällan något snack om saken om man säger så. Skulle någon dristat sig att påstå något om under 30 procent i opinionen hade man sannolikt lagt in densamme på psykiatrisk klinik.

Surt är det alltså att S är största parti på under 30 procent och har SD jagandes i hasorna som näst största parti. Till och med ordningen att M ska vara huvudopponent är kullkastad, valstrategerna på Sveavägen 68 famlar i blindo och vet inte vad de ska ta sig till.

(S)(V)T försökte så gott det gick att lajva 90-tal genom att bjuda in Uffe att ta sig an Magdalena
i slutdebatten. Det gick väl sådär trots att Uffe kavlade upp skjortärmarna för att signalera karlaktig handlingskraft. Magdalena har ju inte överdrivet mycket att komma med hon heller.

Vidare har Socialdemonkraterna inte kunnat växla ut varken sin pandemihantering eller Nato-medlemskapet i politiska poäng. Sannolikt för att båda sakerna framstår som desperata och taffliga.
Hur mycket de än vill är det också omöjligt att förbjuda individer med kromosomkombinationen XY att rösta.
Det verkar som rent förgjort och snart återstår det sista desperata hoppet. Att det blir något mickel med elektroniken under valnatten som resulterar i en riktig så kallad ”Biden-hicka”.

Med förlov sagt är det också så att Magdalena fått dra ett oförtjänt stort lass på egen hand i kampanjmaterialet. Detta beror på att majoriteten av hennes ministrar, och särskilt två av dem, inte riktigt svara upp mot kravet att folk åtminstone ska slippa blodstörtningar och hjärtattacker när de syns på bild eller uttalar sig.

Kanske är det därför som politruken Baudin skickas fram för att utlova hälsokontroller till alla över 60 år.
Det är inte så att möjligheten saknas i alla regioner. Men Socialdemonkraterna utlovar nu att staten, det vill säga du och jag, ska stödja sådana initiativ i alla regioner. Anledningen därtill är att Baudin anser det viktigt med den förebyggande hälsovården.
Vilket synes märkligt eftersom Sverige, undantaget vissa grupper, som helhet är ett friskt land.

I själva verket är det givetvis så att Socialdemonkraterna lite fint hintar om att de helst ser att sjukvården är ett helstatligt projekt, sedan kan KD-Ebba stå där med sin tvättade hals och se också det initiativet gå henne ur händerna.
Man vill helt enkelt börja bygga bort regionerna och tillskapa ännu ett byråkratiskt lager för att få styr på verksamheten.
Dålig styrning ska fördärvas ännu mer genom statlig intervention.

Så lyser desperationen igenom ännu en gång till förfång för våra plånböckers hälsa.
Klassiskt liberala partiets lösning med försäkringsfinansierad vård skulle givetvis fungera bättre eftersom folk då skulle ha ett naturligt incitament för att hålla sig vid god vigör!
Gör alltså som så att du röstar på oss istället, vi tycker nämligen att du är vuxen nog att bestämma själv!