Sommaren!

Det märks att sommaren står för dörren.

Liberalerna börjar nämligen knoppa av sig och folk blir alltmer irriterade på stadens gator. Det förra är givetvis bra medans det senare riskerar att få topplocket att brinna också på undertecknad.
Låt oss börja med Liberalerna.

Saken är den att folk i allmänhet anser att partiet satt sig i knäna på (allra minst) ett parti som har sitt ursprung i NSDAP. Huruvida den nuvarande partiledningen i denna sammanslutningen är nyssnazister eller fullblodsnazister råder det kanske delade meningar om.
Å andra sidan, för Liberalerna är det en klen tröst, så tycker personerna som omfamnar de åsikterna att ungefär alla som säger emot dem är nazister.

Ordförande Johan behöver således inte se allt i precis nattsvart. För övrigt var han sannolikt medveten om vad han gav sig in på och nästa val ligger på behagligt långt avstånd. Mycket vatten kommer rinna under broarna och det är inte helt osannolikt att även positiva saker kan inträffa för den nuvarande majoriteten.

Det finns dessutom en positiv sak med vänsterblivnas hysteri. De tänker inte precis klarare av den, med tanke på att de inte var helt konsekventa förut heller så gäller det bara att peta lite till för att de helt ska tappa greppet. Då kommer de står där splittrade utan att att kunna samlas i en enda fråga.
Ni ska se att Liberalerna har en chans att klara sig kvar ytterligare en period i riskdagen, fast då som en opålitlig partner antingen till SverigeDemokraterna eller SocialDemonkraterna, eller båda!

Med Liberalerna är det nämligen så att de inte nödvändigtvis drivs av ideologiska övertygelser. Istället vill de styra och ställa med medborgarna för att de känner ett ansvar för deras väl och ve (vilket betyder att de inte tycker att medborgarna begriper sitt eget bästa, men de säger de inget om).
Sålunda, att gamla högdjur inom Liberalerna gör mediespektakel av att de hoppar av gör inte ett dyft i sak. Vår frihet kommer vara lika kringskärd som tidigare.

När det gäller irriterade människor på stadens gator går det att konstatera följande, i Sverige råder det ett uppdämt behov av laglöshet och anarki. Eller är det en allmän frustration över den upplevda tidsandan som gör att folk bara väljer att följa regler om de vill?

Man måste ställa sig den frågan när gångtrafikanter som mitt på vägen går och glor i mobiltelefonen fysiskt knuffar på cyklister som i god ordning varnar med ringklockan för att inte köra på dem.
Det kan också vara den moderna synen på regler som ställer till det. Nämligen att dessa är relevanta när man kommer att tänka på dem, inte annars.
Eller så är folk bara odrägliga i allmänhet och tror sig själva om att vara universums centrum runt vilket allt annat snurrar!

Från primitivister, av vilket jag har ett flertal bekanta som är, hörs ofta synpunkten att vi nordbor per definition inte är gjorda för att leva i storstäder. Därtill är vi för högt utvecklade till skillnad från exempelvis många asiatiska folkslag som lättare kan underkasta det ok som det innebär.
Jag är mer och mer böjd att hålla med om den synpunkten.

Vi måste betänka att svenskar i grund och botten är solitärer som under långa tider och av klimatologiska skäl håller sig som mest i smågrupper och inomhus.
Klart att det blir konfliktsituationer när vi ska ut och umgås i storgrupper på avgränsade ytor i sommarsolen. Särskilt då det anses vara självklart att man inte alls ska hänsyn till sina medmänniskor eftersom dessa nästan helt säkert är tankeläsare.
Dessutom är min mobiltelefon min borg, stör du mig så dör du!

Jag tycker vi att kan titta upp från skärmen, följa enkla trafikregler och allmänt glädjas åt Liberalernas pina!