Socialistiska Lyckoriken

Genom att få folk att tro på att de är beroende av staten är det en enkel match att få dem att tro på att de lever i ett socialistiskt lyckorike på jorden.
Sverige är ett lysande exempel på det.

I Sverige tror vi till exempel på att staten är bäst på att utbilda våra barn till kompetenta vuxna. Så långt har det gått att den nioåriga grundskolan ska utökas till tio år. Skolplikten planeras framgent gälla från sex års ålder.
Eftersom staten är en lömsk rackare har den ordnat det så vist att vi påstås ha ett fritt skolval som finansieras av elevens skolpeng. Skolpengen utgörs av skatt som mamma och pappa betalar under hot om våld från staten.

Resultatet är att välfärdskapitalister roffar åt sig de enklaste eleverna som av marknadsföringsskäl utrustas med glädjebetyg som inte vidare värst duger när högre studier kommer på tal.
Det tillsammans med en ymnig tillströmning av icke särskilt kulturellt kompatibla barn (och föräldrar) samt knaper tillgång till spetskompetenta lärare bäddar inte för succé.
Nu är väl kanske läroplanerna som talar om att eleverna själv ska söka kunskap i viss mån konstruerade för att inga lärare ska behövas.

Slutresultatet är tyvärr att föräldrarna tror på det att de själva inte är kompetenta att sköta sina barns skolgång.

Vår sjukvård styrs på pappret av regionerna. Som bekant går det lite sådär med den saken. Skattepengarna som vi under hot om våld pungar ut går även där till mycket annat. De byråkratiska lagren är många och delvis outgrundliga.
Läsningen på modet heter att förstatliga. Det är lite oklart hur ytterligare en byråkratisk nivå ska lösa problemen. Inte ens politikerna bakom förslaget kan förklara det riktigt klart och tydligt.

Polisen förstatligades utan att det blev ett dyft bättre. Snarare sämre. Förmodligen går sjukvården samma väg.

Tanken att professionen själv skulle kunna begripa sig på att organisera arbetet har aldrig slagit någon av de högt uppburna. Att vanliga människor skulle kunna betala genom privata försäkringslösningar är tydligen uteslutet. Genom skatten betalar vi alla lika solidariskt till en för alla lika dåligt fungerande vård.

En gemensam nämnare för att vi, under hot om våld, gemensamt ska finansiera skola och sjukvård är att det skänker jämlikhet och skickar viktiga signaler.
Problemet är att jämlikhet också kan betyda ojämlikhet i den meningen att vissa betalar mycket men konsumerar lite. Andra betalar lite men konsumerar mycket.
Sådana resonemang brukar kallas för osolidariska och ogillas av vänsterister. Det finns emellertid ingenting som säger att särskilt ömhudade personer betalar privata sjukförsäkringar som finansierar vård till mer olyckligt lottade personer.

När det kommer till signalerandet hit och dit behöver inte politiker skriva oss på näsan om vad vi ska tycka. Vuxna människor är fullständigt kompetenta att själv bilda sig åsikter i olika frågor.
En del ärkesocialister, miljöfascister och annat löst folk kommer givetvis uppleva sig förvirrade ett kort tag innan de finner fast mark under fötterna, när höga vederbörande upphör med signalpolitiken. Men det är en smäll vi kan ta.

Det socialistiska lyckoriket Sverige har fått människor att tro på tanken om att skattefinansierad offentlig verksamhet är det enda saliggörande. Staten har fått människor att förlora tron på sig själva och sin egen förmåga att lösa problem.
Genom skatter, lagar och transfereringssystem låser man fast folk. Valen utnyttjas för att lova mer till fler.
Vi som inte vill gå med på detta, vi som tror på vår egen och civilsamhällets förmåga får svårt att argumentera emot.

Vår bästa strategi är kanske att argumentera för frihetstanken. Friheten från tvånget och kraven. Det är dags för oss att slänga lite käft med arbetskamrater, vänner och bekanta om detta. Om att skatter inte är allena saliggörande, om att pengar inte kan bestämma över barnens utbildning. Att vi är vuxna nog att betala privata försäkringar hellre än skatt.

Att vi helt enkelt är redo att kasta av oss det socialistiska lyckorikets ok!