Socialdemokrat

Vilken tur att man inte är socialdemokrat brukar jag tänka.

Senast är det Botkyrka-debaclet som ställt till det för dem. I svallvågorna efter den stormen nekar partiet hela 98 personer medlemskap eftersom man misstänker ”en fraktionsbildning som vi inte vill se i vårt parti”
Det är klart en rimlig om än sent dragen slutsats för ett parti som ägnat de senaste tio till femton åren att importera nytt väljarstöd. Främst från de delar av världen som kan kallas främre Orienten.

Att vara socialdemokrat innebär att man får vara bra snabb i tanken. Vissa surpellar, exempelvis undertecknad, kallar det rentav för ohederlighet.
I närtid har vi Nato-medlemskapet och klagolåten om att det går dåligt för Sverige under hr Kristerssons ledning.

Vad gäller Nato-medlemskapet vet alla sossar mycket väl att den som för 3 år sedan siat om det senaste årets utveckling skulle bedömts spritt språngande galen. Att hr Kristersson inte med någon reda lyckats skapa guld och gröna skogar 6 månader efter senaste val får, givet förutsättningarna, bedömas vara normalt.
Att han inte heller framåt kommer lyckas med den saken är lika självklart det. Hr Kristersson är nämligen socialist själv och sitter benhårt fast i globalismens täta nät. Något vidare manöverutrymme har han inte ens om han vill.

Man kan kort och gott påstå att det går ungefär som förväntat med tanke på omvärldsläget. Att totalt lägga om politiken nu går inte när alla ska stå enade mot Ryssland. Karln hade stått på huvudet före ut ur Sagerska fortare än kvickt.
Hans enda tröst är sannolikt att han faktiskt inte är medlem i socialdemokraterna.

Som socialdemokrat tvingas man ta ansvar för hela världen, eller om det var att man tvingas ta utomordentligt ansvarslösa delar av världen till Sverige?
Man är hur som helst otroligt solidarisk. Inte mot tvättäkta svenskar kanske. Men gentemot folk som i akt och mening att inte bli tvättäkta svenskar tar sig hit för att njuta vårt välfärdssystem och skjuta och bomba.

När allt gått på arslet rejält kliar sig socialdemokraterna bekymrat i håret och talar om integrationsproblematiken. Socialdemokrater kan nämligen inte begripa att alla egentligen inte vill bli svenskar fast många socialdemokrater själva inte riktigt tror på att det finns en svensk kultur att tala om.
Jag håller med om att det hela är mycket snurrigt och oklart. Precis som det mesta i Sverige.

För den som inte begriper synes det kanske märkligt att socialdemokraterna går så bra opinionsmässigt. För mig framstår det som självklart, Fru Andersson, hon som inte lyckades bli statsminister på folkets röster, syns nämligen inte ute i media med någon reda.
Så pass mycket har hon begripit att det är bättre att hålla gröthålet stängt och låta folk tro att man är ett pucko, än att öppna detsamma och undanröja alla tvivel.
Om fler avdankade ministrar ur ministären Andersson gjorde detsamma skulle siffrorna kanske vara ännu högre, vem vet?

Jag misstänker att socialdemokratin helt enkelt bidar sin tid och vässar sina vapen. De 98 personerna i Botkyrka som vägras medlemskap är en del i den strategin. Förutom att måttet (kanske) är rågat även för inkluderande socialdemokrater så är det ägnat att skicka en signal om att man inser problematiken. Hit men inte längre!

Den riktigt stora attacken kommer när Nato-anslutningen trögar till sig ännu mer, eller om några fisliberaler får nog av ”regeringens” samarbetsparti.
Då har socialdemokratin skäl att att slå på stora trumman och ställa till verklig oreda, kanske till och med kräva nyval. Åtminstone kommer det bli misstroende mor hr Kristerssons ministär.

Så är det nämligen, fru Andersson söker i varje givet ögonblick makten eftersom hon som vilken annan sosse som helst anser sig vara utsänd att styra Sverige och svenskarna. Hon är en statsbyggare, en utjämnare av välstånd och fördelare av lycka!

Så, det är skönt att inte vara socialdemokrat.
Som klassiskt liberal vill man egentligen bara en sak. Att på aggressivast möjliga sätt lämna folk ifred att sköta sitt!