Skuldsättning

Saken är egentligen mycket enkel. I välfärdsstaten Sverige finns det lägre spärrar för företag att skuldsätta folk.
Det omvända problemet är också lättare i välfärdsstaten Sverige. Det vill säga att låta sig skuldsättas som konsument.

Enligt Kronofogden ansökte 15558 personer om skuldsanering under första halvåret 2021, det påstås vara en ny rekordnivå. Sammanlagt 53427 olyckliga konsumenter är för närvarande föremål för myndighetens försök att få rätsida på deras ekonomi genom skuldsanering.

För att man ska komma ifråga för denna hantering ska man vara kvalificerat insolvent. Med det menas att man rätteligen inte kommer kunna betala skulderna och att denna oförmåga med hänsyn till alla omständigheter antas bestå över tid.
Kursiveringen är min egen och tarvar en förklaring.

Jag har själv varit i den penibla situationen att jag varit föremål för fogdens intresse. Men med hänsyn till alla omständigheter fick jag ingen skuldsanering. Det är vådan av att ha en rejäl utbildning och att ha blivit utsatt för högkvalificerade terapeuters omsorger. Herr Jönsson fick under ett antal år införsel på lönen och levde på existensminimum. Det var nu många år sedan, jag vill förövrigt minnas att det första jag gjorde när eländet var över var att köpa mig ett par riktigt fina hörlurar från Bowers & Wilkins. Kontant givetvis.

I välfärdsstaten Sverige har alltså företagen lägre spärrar när det gäller att skuldsätta folk.
Under senaste tiden har vi som prenumererar på den av statsmakterna understödda tidningen SVD kunna följa rapporteringen om ett av alla dessa företag som erbjuder olika ”betalningslösningar” och konsumentkrediter. Det visade sig att en av tidningens reportrar fick inte mindre än 18 erbjudande från företaget efter att å tjänstens vägnar inhandlat en vara från påverkaren Bianca Ingrossos sminkföretag.

Som lök på laxen visade det sig att den Kungliga Operan i rikets huvudstad också samarbetade med firman. I rapporteringen kunde man förstå att Kungliga Operan inte ansåg det vara en bra idé att skicka ut en massa e-brev om snabba konsumentkrediter till dem som vanligen bevistar deras arrangemang.
Inte heller frk. Ingrossos sminkföretag var helt sålda på upplägget.

Företaget försökte, mest för syns skull verkar det som, att hävda sin rätt till marknadsföring eftersom det klart och tydligt skulle framstå av ingångna avtal att de kommer skicka ut erbjudanden.
Vad de inte tänkt på är att svenska konsumenter antas bli analfabeter och i övrigt dumma i huvudet när de sitter framför datorn och ska till att betala smink, operabiljetter och annat.
Uppenbarligen är det också så att varken frk. Ingrossos bolagsjurister eller Kungliga Operans dito läser igenom de samarbetsavtal de träffar med externa aktörer.

Vad som är mest intressant är att företag som tillhandahåller olika ”betalningslösningar” och konsumentkrediter inte särskilt behöver bry sig om kundernas betalningsförmåga. Går det åt pipan skickas nämligen problemet vidare för att lösas av oss skattebetalare genom Kronofogden.
Där har vi med andra ord den största anledningen till att dessa företag lyckas så bra i att smörja den moderna ekonomin. Deras aktieägare skickar risken vidare till en skattefinansierad myndighet. Ur ett riskminimeringsperspektiv är det givetvis en lysande affär.

I välfärdsstaten Sverige har medborgaren dåliga incitament för att inte låta sig skuldsättas.
Man kan till exempel konstatera att en viss skuldsättning är av nöden tvungen om man nu inte begåvats med en enorm förmögenhet eller ohemult hög lön. Folk måste exempelvis ha någonstans att bo och möjlighet att ta sig till jobbet, då blir det hus och billån, vilka får räknas som nödvändiga. Sedan ska huset klart möbleras och kanske en televisionsapparat inköpas. Det får väl också sorteras in under nödvändigheterna.

Problemet uppstår när folk förköper sig och överkonsumerar. Särskilt i ett land där man har väl utvecklade skyddsnät. Skyddsnät som tyvärr kan vara så väl utvecklade att insikten om det personliga ansvaret inte helt står klart för folk.
Till sist är det nämligen så illa att man har rumpan bak hur man än vänder sig. Insikten måste vara att man helt enkelt får rätta munnen efter matsäcken och inte plocka på sig hur många konsumentkrediter som helst.

Kronofogden har för att minska trycket på myndigheten infört ett skuldsaneringstest.

Bäst vore givetvis om företag och konsumenter tog sitt ansvar och slutade att med gemensamma ansträngningar skapa ett gigantiskt skuldberg. Detta kommer av lätt insedda skäl aldrig att inträffa. Företagen vill nämligen tjäna maximalt med pengar och konsumenterna vill tro på myten att evig lycka uppnås genom ohämmad konsumtion. Dessutom antar den moderna människan helt felaktig att konsumtion är synonymt med individuell frihet.

I själva verket är det tvärtom. Ingen blir egentligen lyckligare av att äga en massa saker. Men statsmakten blir givetvis glad över att folket sysslar med allt annat än att ifrågasätta dess legitimitet. Folket blir lättare att skrämma till lydnad om dessa ”privilegier” hotas, vilket inte minst noterats under förevarande dödsmördarpandemi.
Att inrätta skattefinansierade kronofogdemyndigheter och tillåta att fartblinda kapitalister har lekstuga är kanske inte en direkt medveten strategi, men det är åtminstone en grav underlåtenhetssynd.

Det största misstaget står dock vi medborgare för som är dumma nog att tro att detta ska vara normaltillståndet.