Skippa Cirkusen!

När man som jag tillhör de lite mer högrare delen av högern är det ändå så att det tycks finnas gradskillnader.
Det finns alltså de som är mer vänster i ytterhögern. Samt ytterhögerns ytterhöger…

Detta är inget nytt i politiken. Inom socialdemokratin skall det exempelvis finnas en kanslihushöger som måste samsas med vänsteristerna inom det partiet.
Sannolikt är det väl så att kanslihushögern är de som desperat vill klänga sig kvar vid makten för maktens egen skull. Bland vänsteristerna finns kanske en barnatro på arbetarsolidaritet, jämlikhet och rättvisa!

Hur det är med miljöpartiet låter jag vara osagt. De var fordom lika artrika som ogräsen i min tant Agdas rabatter, numera verkar det partiet bestå uteslutande av genmanipulerade jämlikhetsonanister från högskolan i Södertörn.

Inom mitt egen politiska inriktning talar man ofta om the big tent.
I detta stora tält skall vi alla vara representerade, från autistiska libertarianer till kulturkonservativt lagda klassiska liberaler. Vi delar ju i grund och botten samma uppfattning om att staten är ond och icke vill oss väl.

Hittills kan vi konstatera att det gått sådär.
Det har, för att vara ärlig, bara blivit ett cirkustält av det!

Vad är då orsaken till att det blir så. Låt oss bortse från det faktum att svensken i gemen hellre är trygg än fri, alltså den vanliga förklaringen till den magra framgången.

En förklaring är givetvis att viljorna är många och ingen är riktigt överens om varken vägval eller mål. Förutom då att man vill ha mindre eller obefintlig stat.
En annan är att det är mycket snack och lite verkstad. Den aktivistiska ådran är inte så väl utvecklad hos oss. Jämför man med vänstern kan jag inte påstå att vi i särskild omfattning syns bland folk.
Men mer än något annat verkar det vara att vi envisas att tro på tanken om the big tent.

I Sverige, jag kan bara tala för oss i detta landet, är vi fixerade vid tanken på konsensus för att komma framåt. Ute på min kant politiken förläser man sig lätt på, och övertolkar kanske, olika politiska filosofer.
Själv vill jag påstå att jag tillhör de mer lyckligt ovetande. Jag är mindre intresserad av vad och hur jag ska tänka än av resultatet av tankemödorna, nämligen frihet.

Min personliga åsikt är att vi inte behöva samlas i något stort tält för att komma överens. Vi ska ändå inte tro att vi på något magiskt sätt plötsligt besitter egen majoritet i riksdagen och därigenom kan omstörta den nuvarande samhällsordningen.
Snarare måste vi representera oss ute i kommunerna och regionerna (om nu inte KD et. al lyckas i projektet att förstatliga sjukvården) och ta det tunga arbetet den vägen.
Om så nu är fallet kan man undra om det är så lyckat att komma överens i ett stort tält om lösningarna? Sveriges kommuner och regioner är mångskiftande, det är inte en frihetlig lösning som passar alla.
Det kommer snarare vara så att vi samlas runt en lägereld och talar oss samman om grunderna innan var och en går hem till sitt och löser de lokala problemen.

Jag är själv gravt kulturkonservativ, maniskt elitistisk och svuren motståndare till islam. Det sistnämnda är för övrigt helt i sin ordning att vara, islam bygger nämligen på idéer. Och kan man inte vara motståndare till idéer är det inte mycket bevänt med friheten.
EU ska vi lämna av principiella skäl, oavsett kostnad. NATO ska vi stå utanför till varje pris.
Jag vill i grund och botten värna individens frihet, så enkelt är det. Friheten allena.

Jag kommer aldrig kräva av någon annan, något annat, än att han eller hon skriver under på individens frihet från förtryck av statsmakter och företag som beter sig som statsmakter i kraft av sin dominans, för att välja dem som vänner.
Jag tycker fler borde tänka så istället för att ängsligt blicka mot tältet där det bara blir cirkus av alltihopa!