Skattetrakasserierna

Socialdemonkraternas beskattningsminister, i dagligt tal kallad finansminister, Magdalena Andersson krattar manegen för en ny förmögenhetsskatt.
På vänsterns nyspråk är arbetsnamnet miljonärsskatten.

Sverige ska enligt folk som begriper bättre än undertecknad ha världens fjärde högsta skattetryck. Men som bekant vill den som har mycket helst av ha ännu mer.
Socialdemonkraterna känner också att den stora stygga opinionsvargen är ute på jakt, sålunda gäller det att gripa till den absolut lägsta formen av röd populism som finns. Nämligen vänsternarrativet att det i grund och botten är fult att tjäna pengar.

Givetvis med en del väldefinierade undantag. Därför måste socialdemonkraterna återupprätta noggranna register över alla medborgares tillgångar och skulder, som borgarna tog bort för 14 år sedan när förmögenhetsskatten avskaffades.
Fast Magdalena Andersson menar officiellt att sådana register mest är till för att kunna bekämpa den ekonomiska ojämlikheten.
I princip har hon rätt i det. Ska staten sno stålar gäller det givetvis att ta från dem som har pengarna.

Men inte ens då är det helt lätt att konstruera en vettig lösning.
Vem skall exempelvis betraktas som rik? Hur mycket pengar ska man pungslå henom på?
Så mycket vet vi att beskattningsministern inte vill beskatta bostäder. Då återstår i princip allt annat som folk köper på sig. Exempelvis konst, aktier och fonder. Har vi riktig otur kommer Magdalena på att vår tid också kan beskattas, köper vi tid med exempelvis robotgräsklippare anses det vara lyxkonsumtion. Utöver momsen blir det ytterligare extra påslag för att vi inte svettas över en handjagare!

Den förra versionen av förmögenhetsskatt ska enligt de som räknat på saken bidragit med 0,3-0,5 procent av landets totala skatteintäkter. Men desto mer fick den flinka entreprenörer och dristiga företagsledare att lämna riket för att slippa den. För att inte tala om myckenheten av skatteplanering som förekom.

Om vi ska vara ärliga är inte runt 0,5 procent av skattekakan särskilt mycket. Det enda det blir mycket av är säkerligen behovet av kontroller och byråkrater som ska utföra sagda kontroller. Tyvärr är det absurt nog en positiv sak för socialdemonkraterna eftersom det anses vara positivt ur sysseleättningspolitisk synpunkt.

Men om vi nu leker med tanken att socialdemonkraterna med benägen hjälp från sina stödtrupper lyckas baxa en ny miljonärsskatt genom riksdagen, vad händer då? Förutom att folk som verkligen är bra stadda vid kassa åter flyr landet och att övrigt folk börjar ljuga storligen om sina eventuella tillgångar?

Tyvärr inte mycket.
Det socialdemonkraterna missar helt är nämligen i den andra änden av transfereringen, att göra något vettigt för kulorna.
Så är det nämligen, och det kan för en normalt tänkande människa synas besynnerligt, att alla bra saker de kan ta sig för anses fel och rentav kränkande. Sannolikt för att varje form av ideologiskt ställningstagande som innebär att man sätter Sverige och svenskarna i första rummet ränner rakt upp på det berömda värdegrundet.

Socialdemonkraternas politik går i grund och botten ut på att alla ska det ungefär lika dåligt nämligen. Har man den insikten är det lätt att förstå varför migranter ska placeras som bidragstagare i ghetton samtidigt som svenne-bananer ska pungslås på sina surt förvärvade slantar för att försörja dem.
Skolpengen blir ett utmärkt verktyg för att tvinga skolor att ha samma genomusla och värdegrundsorienterade undervisning.
Lyckas man med konststycket att förstatliga sjukvården har man nått hela vägen fram, då är också all sjukvård jämlikt urusel för alla diagnoser i hela riket.

Miljonärsskatten är en viktig del i detta. Ytterligare ett steg ner i likhetshelvetet där vi alla långsamt skall kokas till en och samma grå massa av statliga slavar.
Det blir självklart av högsta prioritet att bekämpa de dumheterna när jag kommer till riksdagen 2022!