Skatter!

I princip kan man alltid vara säker på två saker. Rumpan är  alltid där bak och så kallad skattepolitik blir alltid fel.

Tyvärr är det så att våra socialistiska överherrar, och damer, fått för sig att skatter är något bra.
Teorin bakom är något förenklad följande; Livet är orättvist. Det står vi inte ut med, vi måste utjämna svårigheterna och fördela bördorna någorlunda lika. Åt den som har skall icke varda givet! Hen skall nämligen dela med sig till den som inte har.

Så långt kan jag i stora drag hålla med.
Livet är orättvist.
Man skall dela med sig till den som är mindre bemedlad!

Det är fortsättningen som jag protesterar mot. Nämligen att politiker och byråkrater anser sig veta bättre än gemene hen om hur pengarna skall fördelas. Samt, givetvis, att uppbörden av stålarna sker under hot om våld.
Betalar jag inte så blir det i slutändan till att förlora min frihet och heder.

Om vi tar det från grunden är det så att staten egentligen bara ska sysselsätta sig med två saker. Nämligen yttre och inre säkerhet.
Vad som ingår i den arbetsbeskrivningen går givetvis att diskutera. Men en sak är säker, den statliga skatteuppbörden kan minska rejält och styras om till det som behövs för att klara de två uppgifterna.

Vad som bör påpekas innan alla socialister och annat löst folk får blodstörtning och börjar yla om vägar, järnvägar och infrastruktur i övrigt är att jag inte önskar störta samhället ut i kaos.
För min egen del önskar jag inte revolution. Den får andra ta hand om. Jag får säkert anledning att återkomma om det exakta innehållet i begreppen yttre och inre säkerhet.

Följaktligen är det med min definition av statens kärnuppgifter så att kommunerna sköter resten. Däri ligger ett revolutionerande paradigmskifte. Nämligen att staten per definition inte vet bäst hur man ska fördela medborgarnas pengar.
Vi flyttar det ansvaret närmare medborgarna. En vacker tillämpning av subsidiaritetsprincipen.

Libertarianer får givetvis skrämselhicka, kallsvettningar och gallsprängningar när jag säger så. Men då ska man komma ihåg att libertarianer per definition är att likna vid trotsiga tonåringar som anser sig veta bäst helt själva.
Klassiska liberaler är jämfört med dem de vuxna i rummet som är redo att se helhetsbilden och undvika att samhället raseras.

Kanske är det så att en klassisk liberal inser ett enkelt faktum. Nämligen att specialiseringen i samhället har gått så långt att det nybyggarideal som en gång rådde i vilda västern inte går att applicera i ett modern samhälle.
Tiden då vi klara oss själva på att bruka jorden och med vapen i hand försvara vår mark är förbi.

Hur det än är med den saken kan vi alla konstatera att moderniteten är för komplex för att vara idealisk att leva i.
Skatter används idag till allt möjligt. Från att finansiera bra saker, som mediciner till sjuka. Till att straffa folk och få dom att avstå vissa saker. Värst är finansieringen av fenomen som hela samhället håller på att sprängas sönder av, såsom bidragsmigration.
Ingen, utom möjligen alla socialister som lever på vad befolkningen kan skrapa ihop till dem, kan anse att dagens system är bra.

Mitt största problem är jag tvingas finansiera saker som jag inte kan hålla med om. En ickefungerande sjukvård. Ett vingklippt försvar. Bidragsmigration och så kallad integration. Statligt korrumperat utbildningssystem. Elförsörjning som hela tiden försämras. Genus, jämlikhet och annat trams. Så kallat bistånd till korrupta regimer som inte skulle ha en krona i stöd.

Vad är det som säger att jag vill och måste ställa upp på det? Vad är det som blir så bra när mina pengar,under hot om våld, plockas av mig och fördelas av politiker och byråkrater?

Det skulle vara mycket bättre om man vi finge bestämma på kommunal nivå, gärna med stora inslag av direktdemokrati, hur slantarna ska hanteras.
Min tid i riksdagen kommer med andra ord handla om hur jag bäst ska avskaffa mig själv och återföra makten över slantarna till folket!