Skattefinansierad Folkbildning

Är billiga plastpåsar viktigare än skattefinansierad folkbildning?

Ja, åtminstone om vi får tro Centerpartiet, eller om det är Cekten som partiet ska kallas, enligt en debattartikel i lokalblaskan Hallandsposten.
Man har nämligen nagelfarit den senaste budgetpropositionen och funnit att nerdragningen av studieförbundens statsanslag är lika stor som den avskaffade plastpåseskatten.

En pikant detalj med plastpåseskatten är att just Cekten var öppen för att ompröva den så sent som våren 2022, det svänger med andra ord fort i rikspolitiken. Särskilt för C är det givetvis så, med tanke på hur uruselt genomslag den nya partiledaren fått, att det är viktigt att älska, glömma och förlåta.
Om man kan tjäna några billiga poäng så får det kvitta vad som hände förra året.

När det gäller folkbildning är finansieringen av densamma lika enkel att lösa som med det mesta annat i samhället, dessutom med fördelen att den står fri från en klåfingrig stat.
Om vi sänker skatterna som betalas in får civilsamhället, som består av medborgarna själva, möjlighet att slanta upp pengarna själva. Några förhållningsregler från staten behöver vi då inte bry oss om för att säkra finansieringen, slutresultatet blir en genuin frihet att lära sig precis vad man vill och önskar.

De som är tveksamma till en sådan lösning ombeds att fundera på hur arbetarrörelsen finansierade sina studiecirklar innan staten betalade? Inte var det med fria fantasier, enhörningar och regnbågar!

Att socialistiska partier, dit C måste räknas, larmar och gör sig till över nerdragningarna på 30% till studieförbunden beror inte på en omsorg om folkbildningsnivån. Vore det den som bekymrade höga vederbörande skulle nämligen problemet med integrationsresistens och illegal närvaro i Sverige hanterats i första hand, det skulle inte funnits minsta möjlighet att flyga under radarn i det svenska samhället.
Istället är det en ren och skär maktfråga. I Cektens värld är det för det första så att politiker vet bäst och för att undervisa populasen krävs det att politikerna styr och ställer.
För det andra finns det ett icke oföraktligt intresse av att vissa grupper ska hållas mycket kort, den inlärda hjälplösheten behövs för att folk beroende och lydiga.

För att sammanfatta det kort och precist, politikerna anser att folket inte vet sitt eget bästa. De önskar hålla dem kvar i detta tillstånd och kämpar, med många vänsterblivnas benägna bistånd, mot principen att staten inte ska lägga sig i.

Man kan undra om människor verkligen, både på individ- och gruppnivå, är så pinsamt ignoranta att de av rent principiella skäl vägrar att förstå sitt eget bästa?
Om man som jag är frihetligt lagd är det svårt, för att inte säga rent omöjligt, att göra det. Däremot kan jag mycket väl tro att många av mina människor befinner sig i ett tillstånd av inlärd hjälplöshet. Det pedagogiska problemet ligger i att försöka få människor att bryta sig loss.

När tongivande politiker, debattörer och en samlad vänsterblivenhet på (o)sociala medier säger att det inte fungerar är det klart svårt att få genomslag för våra tankegångar. Vad vi måste göra är att anlägga en massiv moteld mot synen på staten som en god kraft i samhället.
När det gäller studieförbunden är det mycket enkelt. Vore de så nödvändiga och goda som sägs skulle det nämligen svårligen se ut som det gör i Sverige. Detsamma gäller för övrigt allt som är skattefinansierat, fån skola och sjukvård till försvar. Det fungerar dåligt, helt enkelt.

Den nuvarande ”regeringens” förslag att skära cirka 30 procent i studieförbundens anslag är givetvis för lågt, alldeles för lågt. Man ska strypa finansieringen helt och hållet och lägga ner myndigheterna som har att fördela pengarna. Skatten som finansierar eländet ska prompt minskas i motsvarande grad så att civilsamhället, om det så önskar, kan finansiera det själva.

Skrotar vi samtidigt medlemskapet i EU och Nato finns det mycket pengar att tjäna in och ännu mer frihet att vinna!